Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 11, Dec. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8o
DAGBOKEN.
nisten, och äfven hans orkesterverk, hvilka
göra intryck af att vara rent pianistiskt tänkta,
verka mycket mer vid pianot än utförda vid
full orkester. Oförglömlig blir mig den lifliga
missräkning, jag erfor, då jag första gången
hörde Manfred-uvertyren, i hvilken jag hade
förälskat mig vid pianot, men hvars tunga
orkesterskrud alls icke lät de sköna
musikaliska konturerna framstå med önskvärd
tydlighet. Manfred-musiken är väl för öfrigt det
mest djupsinniga, stortänkta och gripande, som
Schumann någonsin skrifvit; »Paradiset och
Perin» utmärker sig däremot mer för
ungdomligt romantisk flykt. Den anmärkningen
har gjorts, att man i detta verk nästan mer
intresserar sig för de mer dramatiska
gestalterna, såsom eröfraren Gazna och den
frihetslågande hjälten, som dräpes af tyrannen
— en episod, som för öfrigt är mer färgrikt
instrumenterad, än hos Schumann är vanligt
— samt flickan,, som söker döden i sin
pestsjuke brudgums famn, än för Perin och de
öfriga andeväsendena, och detta är nog riktigt;
Schumanns musik är ju ofta liksom väsenlös
och diktad högt uppe bland molnen, men för
att återge karakteristiken af diktens
andeväsen hade den behöft äga mer kolorit. —
Musikföreningen gaf under professor Nerudas
finkänsliga och artistiskt säkra ledning detta
verk ett i det hela vackert utförande. För
Perins fordrande parti hade föreningen skaffat
sig biträde af fru Caroline Östberg, som sjöng
med stor vokal glans samt musikalisk säkerhet
och intelligens; möjligen skulle man här och
hvar önskat ett mindre briljant instrument,
en spädare eller mer skär röst-timbre, samt
mot slutet, då Perin jublande ställer sin flykt
mot det nu öppna paradiset, något af liksom
lärkslag i sången, men detta blir en smaksak.
Fru Östbergs strålande glansfulla höjdtoner
gjorde just här utmärkt verkan, och hon sjöng
för öfrigt hela tiden som den öfverlägsna artist
man väl vet att hon är. Vårt konsertlif vore
att lyckönska, om en så utmärkt sångerska
ville mer på allvar ägna en del af sina krafter
däråt. Bland öfriga solister framstodo fru
Edling och hr Salomon Smith; de bägge
tenorpartierna utfördes rätt framgångsrikt af hrr
Klein och Gentzel, under det att däremot
en ung fröken Hollstén, hvars täcka
sopranstämma vid föregående konserter varit till sin
fördel i en del musikaliskt obetydliga franska
koloratur-nummer, här icke räckte till.
Af öfriga konserter nämner jag endast
fru Agathe Backer-Gröndahls i Musikaliska
Akademien, som icke blef en full artistisk
succés, kanske mest därför, att den framstående
tonsättarinnan tycktes vilja göra propaganda
särskildt för en del af sina senaste
kompositioner, hvilka verkade något afkylande, såsom fallet
i all synnerhet var med pianosuiten
»Blaafjel-det» (et Eventyr), ett försök att skrifva
norskt-norskt pittoreskt i Griegs manér, hvilket
kraft-prof icke lyckats för den äfven i sin
musikaliska produktion med rent kvinnliga
egenskaper intagande konstnärinnan. Mer värde
äger då den Johan Svendsen tillegnade suiten,
opus 20, som var ett bland de mer
uppmärksammade numren å konserten, och äfven bland
de öfriga pianokompositionerna funnos vackra
stycken, om också ett och annat, såsom t. ex.
impromptut, närmast kan karakteriseras som
ett elegant sätt att med en viss pratsam
ledighet säga absolut ingenting. Men detta är
som bekant sådana styckens uppgift, hvarför
de äfven mycket riktigt blifvit kallade
salongsmusik. Det bästa fru Gröndahl skrifvit i
denna art är väl de af pianister kända och
uppskattade konsertetyderna, hvilka emellertid
icke nu förekommo å programmet. Icke
heller sina bästa sånger lät fru Gröndahl oss
höra, men i alla fall många verkligt fina och
intagande både ur cykeln »Barnets Vaardag»
och andra nya romanser, såsom »Liden
Kirsten» och »Mor, min lille mor» samt den
karakteristiskt målande »Høst på Heien». Bland
nordiska viskompositörer intar fru
Backer-Gröndahl onekligen ett aktadt rum, om hon
också icke utmärker sig för någon mer
framträdande originalitet, lika litet som för
storhet eller djärfvare flykt. Som pianist har ju
Agathe Backer varit en utmärkthet, och
hennes spel utmärker sig ännu för en vek,
sångbar ton och mycken elegans, om också icke
för större kraft. Biträde lämnades af fru
Dagmar Möller, hvars talang allt jämt är stadd
i vackert framåtgående.
Från Operan är endast att förtälja, att
hr Elmblad uppträdt som Bartholo och
därmed gifvit ett nytt bevis på sin dramatiska
talang, om också denna prestation kanske icke
var tillräckligt hållen i traditionel stil. Vokalt
reder sig hr Elmblad med sina goda
röstmedel och sin musikaliska intelligens mycket
bra, om man också i en uppgift som denna
märker bristen på säker skola. M. J.
Stockholm, Iduns Kungl. Hofboktryckeri 1898.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
