Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Kulturländernas skämttecknare och skämttidningar. Af Carl G. Laurin. Med 23 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 6
CARL G. LAURIN.
OCKSÅ EN PARSIFAL. (UR LILLE MORITZ’
SKRIF-BOK.) TECKNING AF AD. OBERLÄNDER.
(Fliegende Blätter.)
»Ein reiner Thor, durch Mitleid wissend.»
1815. — Se på några af Europas första
rangs skämttidningar! Här lefver
ögonblicket sitt sjudande lif, än hväsande af
hat, än skälfvande af åtrå, än
öfverväldi-gadt af skratt. Det är med en
egendomlig rysning man borde gripa efter
ett blad, som kostat så mycket hjärna,
ty hvilken rastlös, enerverande hetsjakt
måste det ej vara för det dussin personer,
som förser Europa med verkligt roliga
teckningar och som känner allmänhetens
beständiga pockande fordran på
mördande satir eller gnistrande kvickhet.
För den folkpsykologiskt intresserade
erbjuder äfven det torftigaste skämtblad
rika anledningar till studier — hur
mycket mera då elittidningarna, där det
nationela både medvetet och omedvetet
framhålles af stora konstnärer. Vill man
jämföra de tre stora kulturfolkens lynnen,
äro helt säkert Fliegende Blätter,
Simpli-cissimus, La Vie Parisienne, Le Courrier
Français och Punch goda
utgångspunkter. Men här om någonsin bör Taines
sats om miljön tillämpas, ty något mera
rotlöst än en skämttidning i ett
främmande land finnes ej. Tänk blott på de
franska skämttidningarna! Vi äro vana
att på Dramatiska teatern glädjas och
röras åt vicomternas välborstade hattar,
åt den oundvikliga duellen, samtidigt med
att en liten varelse i hvit morgondräkt
med tillfället till ära utslaget rödfärgadt
hår ångestfullt poserar i en fönstersmyg
och en champagnesupé med hjältinnan
på en dyr restaurant hägrar för hjälten
som lifvets högsta tänkbara lycka; men
få vi se samma sak i en tidning, då blir
det helt annorlunda. Då häpnar man
öfver att damerna aldrig tyckas bli
färdiga med sin toalett utan befinna sig i
ett perpetuelt af- och påklädande. I
Frankrike åter förefalla de engelska
skämttidningarna nästan bräkande
harmlösa. Nej, helst bör man studera
skämttidningarna på ort och ställe eller kunna
sätta sig väl in i de förhållanden, för
hvilka de äro så slående uttryck.
I grund och botten få väl vi
»Nordens fransmän» erkänna, att tyskarne
äro det enda stora folk vi riktigt förstå,
och det ej bara därför, att blodet är
tjockare än vattnet, utan på grund af en
sedan medeltiden pågående
beständig-andlig kommunikation. Våra damer må
tala aldrig så högförnämt om tysk
smaklöshet, för tyskor tar man dem nästan
öfver en bank på kontinenten. Jag
undrar hur det kommer sig? Betrakta
Fliegende Blätter, den enda utländska
skämttidning som, därför att den är förstådd,
finnes öfverallt i Sverige. Man känner
sig riktigt hemma. Samma fryntliga
löjlighet öfver de gamla tanterna, samma
(kanske något större) småborgerlighet i
förhållandena. Tyvärr kunna vi ej
jämföra med svenska skämttidningar, ty
dessas svenskhet består ju mest i att
förvandla det tyska ölet till svenskt
brännvin eller svensk punsch och i att med
rörande oförtrutenhet transponera alla tyska
historier om matlagande fruar till svenska,
utan att tänka på att nästan hela
borgarklassen i Sverige består sig med
jungfrur, som själfva kunna laga mat, o. s. v.
det oändliga. — I »Fliegende Blätter»
talar allt om utgifningsorten München’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
