Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Stenhammars musikdrama "Tirfing". Af M. Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
M. JOSEPHSON.
J’S
A. Dahllöf fot.
HERR FORSELL SOM VIDAR.
emellertid, som sagdt, den lo/liga ärelystnaden
att skrifva ett musikdrama i Wagners stil, och
en text som den af fru Boberg författade
»Tirfing» med ämne ur de nordiska
myterna, passade honom därför naturligen
förträffligt. Hvarken han eller författarinnan tänkte
på, att Wagner själf uttryckligen varnat för
ett dylikt tillvägagående. Hur länge skall det
då dröja, innan man inser, att den, som med
utsikt till framgång kan träda i Wagners
fotspår, skall vara en egen musikalisk
individualitet, som äfven i valet af ämne för sitt
drama visar originalitet? Men hur vore det
möjligt, att man så snart efter Wagner skulle
kunna för scenen musikaliskt behandla de
gamla nordiska sagorna utan att falla in i
hans egen ton? Denna fara har hr
Stenhammar icke heller lyckats undgå, lika litet
som textförfattarinnan, i hvars opus det icke
är svårt att uppleta Wagner-reminiscener.
Hvad som i denna text slagit an på
komponisten är väl den stämningsfulla yttre »miljön»,
särskildt i de scener, som utspelas på Samsö,
och hvilka bilda verkets prolog och epilog.
Den sista scenen, som strängt taget är
öfverflödig för verkets ekonomi, har väl egentligen
tillkommit endast för att lämna ett sceniskt
motstycke till »Feuerzauber».
Att närmare redogöra för innehållet i fru
Bobergs »fornmytiska sagodikt», så som
Tir-fing af henne benämnes, lönar väl så långt
post festum icke mödan; dagspressen har
redan fullgjort denna skyldighet så ordentligt^
att jag icke här kan behöfva spilla många
ord på denna text, som ju äger
förtjänster som operalibrett betraktad, äfven
om man icke gärna kan tillmäta den
själfständigt litterärt värde. Språket, som
-understundom icke saknar en viss flykt, är dock
på sina ställen alltför platt och versen för
knagglig, och själfva ämnet, som icke är
ointressant och nog kunnat gifva anledning
till en verkningsfull dramatisk dikt, är alldeles
för naivt behandladt för att man skulle
kunna ta det hela på fullt allvar. Mest stötande
är dock kanske den moderna, en smula
hvardagliga ton, som fru Bobergs vikingar blott
allt för ofta anslå, och som gör det ovisst,
om hon menat det hela som ett borgerligt
sensationsdrama i godtyckligt väld kostym eller
som en »fornmytisk sagodikt».
Hr Stenhammar har till denna text satt
en musik, allvarlig och reflekterad, som ofta
äger verklig karaktär, så i det harmoniska som
i själfva orkesterdräkten, och någon gång
äfven är buren af verklig skönhet, om också
en skönhet i andra hand, en musik som i
alla fall varit värd ett bättre öde än att falla
på librettens svagheter, Som dess
höjdpunkter antecknar jag främst prolog och epilog,
i den senare dock med undantag för den
tämligen konventionela ovädersmålningen, som
utan stormen och åskknallarne på scenen hade
tagit sig klent ut, och vidare förra delen af
första akten äfvensom denna akts slutscen.
Hela andra akten, som borde innehålla
verkets konstnärliga höjdpunkt och afgöra hela
styckets framtid på scenen, är i stället så
mycket mattare, och folkscenerna med
dryc-keskör, gåttäfling o. s. v. bjuda särskildt på
öfverraskande obetydlig musik; i bardens solo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
