Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En utfärd i Österrike. Af Paul Rosenius. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
PAUL ROSENIUS.
aurikler, hvilkas latinska namn, Primula
auricula, kyparen helt stolt meddelade
mig. Snart kommo nya gäster, ett
sällskap studenter, som kommit till fots
genom dalgången. De drucko vin och
drucko öl och rökte långpipor och bröto
arm och skrefvo brefkort till sina kärestor
och berättade historier, och stugan fylldes
alltmer af rök och skratt och
ungdomsfriskt humör.
Jag ägnade en del af aftonen åt
botaniska exkursioner i värdshusets
närmaste grannskap. Bland mina rika fynd
bevarar jag i särskild hågkomst de stora
alpanemonerna, som växte ur skrefvor på
bergknallarne. Blommorna äro omkring
tre gånger så stora som våra hvitsippor,
och kronbladen hafva på utsidan en
ljusblå sidenglans. En mindre Anemone-art
med namnet narcissiflora hade på
yttersidan purprade kalkar. Jag fann äfven
den blåblommiga Globularia nudicaulis,
hvilken under namnet »bergskrabba»
växer hos oss på Gotland och Oland.
Andra bekantskaper från hemlandet voro
den lilla gulblommiga Viola biflora, som
äfven finnes i våra fjälltrakter, och vårt
vanliga mjölonris — Aretostaphylos uva
ursi. Fullkomligt ny var däremot den
vackra ljung, som bär namnet Erica
Carnca. Högst egendomlig tedde sig,
jämförd med våra arter af släktet, vårt
s. k. jungfrulin, den stora, hårdbladiga
och gulblommiga Polygala chamceleucus,
I den bukett jag hemförde fanns slutligen
äfven en alpkaprifolium, som mitt
värdfolk med en viss respekt benämde »die
Giftpflanze».
Men det blef snart för mörkt att
botanisera, och jag drog mig upp på mitt
rum på hotellet. Genom fönstret såg
jag nymånens skära, som lyste upp så
godt den kunde öfver dalarne och bergen.
Och tills jag somnade, hörde jag
ring-trastarnes långt ljudande och vilsna lock.
Jag sof godt, mycket godt, den natten
hos bergborna. Och jag skulle vilja
anbefalla åt dem, som lida af sömnlöshet,
att en gång pröfva deras sängar.
Och det var sol och blå himmel och
fjälluft öfver branterna, där mitt härberge
låg, då jag på morgonen anträdde min
färd mot Schneebergs toppar.
Hotel zum Baumgartner ligger ett
kort stycke ofvanför löfträdsgränsen.
Äfven granarnes leder börja glesna,
och tallarne krypa ihop. Det ligger på
en höjd af närmare 5,000 fot, och jag
hade ännu ett par tusen fot till toppen.
Stigen, som leder uppåt, ar här och där
ganska brant och äfven en smula hal
på grund af den söndersmulade
berggrunden, men den är dock ingenstädes
lifsfarlig. Inte heller är det just så lätt
att gå vilse, då Oesterreichische
Alpenge-sellschaft haft den goda idén att, i likhet
med hvad som är bruk i Österrikes skogar,
pricka ut vägarne med små pålar, märkta
med en viss färg. Sådana visare funnos
å berget med omkring hundra alnars
mellanrum, på blottad stengrund ersatta af
en färgklick på marken.
Efter att en god stund hafva arbetat
mig upp för branterna, befann jag mig
i auriklernas och de stora gentianornas
rike. Det var bergets fagraste blomster
hvilka jag framför andra velat finna, ty
doften från auriklernas guldgula blomflockar är
vårens egen jungfrudoft, mild och vän
och fylld med lyckodrömmar. Och
gentianornas blå jättebägare bjuda vandraren,,
som finner dem, friskhet som af det stora,
himmelspeglande hafvet.
Här rastade jag en stund och såg
mig omkring. Långt, långt nere till
vänster bredde sig en däld med en liten
by. Den drog fram åt höger, medan
den klämdes samman mellan bergen.
Midt framför mig stänges den af ett
bergstup med grå ytor och bergknallar
och ljust olivgröna gräsfläckar och
granskog, i täta leder äntrande mot höjden,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
