Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Emanuel Swedenborg om Karl den tolfte. Af Albert Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
ALBERT BJÖRCK.
öfvervägande, kan emellertid icke, vare
sig före eller efter döden, vara af den
art, att den enes lif ingår i och utfyller
den andres, ömsesidigt sålunda görande
de två till ett, med bibehållet, ja rikare,
individuelt lif, såsom är fallet med de
gudomliga föreningarna, utan då består
föreningen i att den ene underkufvar och
härskar öfver den andre. De helvetiska
föreningarna kunna således blifva till ett
straff och tuktomedel till den enes eller
bådas förbättrande, då den, hvars
själf-kärlek och maktbegär äro mest utpräglade
och starkast, blir den andres tuktomästare.
Såsom en god illustration till detta
kan följande anteckning om Karl XII
tjäna:
»En fanns, som i världen varit den
envisaste och mest hårdnackade bland
alla, så att han aldrig velat vika från
sin föresats, äfven om han beröfvades
lifvet, och först när han bragts till det
yttersta, har han gifvit vika. (Karl XII.)
Han tog sig hustru i det andra lifvet,
en som var af likadan natur som han
själf, ja envisare än han. Det visade sig
först att han hyste ett dödligt hat till
henne. — — — Hon utöfvade sin
envishet och var mera hårdnackad än han,
brydde sig hvarken om lifvet eller några
plågor, och hon bragte saken slutligen
därhän, att han började lyda, och
ändtligen så långt, att han var kujonerad.»
(S 4745•)
Man må tänka hvad man vill om
Swedenborg och om lifvet efter detta, så
är det i alla händelser af intresse att
jämföra den bild vi få af konung Karl
genom »Karolinerna» med de anförda
anteckningarna, gjorda för så längesedan
af Em. Swedenborg.
Oaktadt Heidenstams stora
beundran för honom äro beröringspunkterna
icke så få. Den tjusarkraft, som fanns
hos honom och som framträder med
så utomordentlig styrka i många af
berättelserna i »Karolinerna», visande oss,
huru ett helt folk hålles liksom
för-trolladt, utan knot gående i döden för
honom, äfven då det inser, att hans sak
är förlorad, och som afväpnar hans
motståndare, då de komma i personlig
beröring med honom — denna
tjusningsförmåga ser Swedenborg honom utöfva
efter kroppens död, i hans yttre
människas tillstånd, genom den dragande till
sig den »första och andra himlen» d. v.
s. den stora massan af rättsinniga och
människoälskande andar. Och är det icke
sannt, att hans personlighet, sådan den i
historien framträder, genom sina goda
egenskaper — mod, enkelhet,
sanningskärlek och konungslighet (Swedenborg
säger, att i sitt goda tillstånd ville Karl
ingenting utom sanningen) — fortfarande
tjusar goda och fosterlandsälskande
människor och förblindar dem, så att de icke
lätt se den förskräckliga hjärtlöshet och
den totala likgiltighet för allt och allas
välfärd, endast hans vilja kunde genomföras,
som var det mest utpräglade draget i
hans karaktär? De söka till och med
ursäkta honom för det armod och det
förfall han bragte öfver sitt land, hållande
före, att hans snille såg längre än andra,
längre än någon före Napoleon, och att han
verkligen drefs af kärlek till sitt lands
framtid, då han sä hårdnackadt nekade
att uppgifva kampen mot Ryssland.
De som utgå från evighetslifvets
fordran på människokärlek döma
annorlunda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
