Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En vän. Af Ellen Lundberg, f. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VÄN.
Af ELLEN LUNDBERG, f. NYBLOM.
Vi började vår färd på samma gång!
Vi stodo väntande, i andlös spänning
och lyssnade till lifvets starka bränning,
som nådde oss likt hafvets dån om hösten,
men våra öron tydde den som sång.
Där ute brusade den verklighet,
som skulle dana oss till man och kvinna;
vår längtan bragte pulsarne att brinna,
och våra händer grepo efter slöjan,
som ännu dolde lifvets hemlighet.
Och detta lif vi spådde rikt och stort,
rikt, så på storm och kamp som sol och
gamman;
det skulle ofta föra oss tillsamman
att tala med och bikta för hvarandra,
om hvad vi känt och lidit, tänkt och gjort.
Och ändtligen den stora dagen kom!
Vi stodo ännu kvar så halft i drömmen,
att först vi väcktes, då den starka
strömmen
oss hvirflat från hvarann! Du var
försvunnen
långt bort, förrän jag hunnit se mig 0111.
Och sedan denna längst förflutna dag
vi vandra fram vårt lif på skilda kosor,
men ingenderas väg har gått på rosor;
jag tränger mödosamt igenom vimlet,
du slår dig framåt, steg för steg, som jag!
Och detta drömda, härligt rika lif
ter sig på nära håll så sönderdeladt,
att mången gång det tyckes djupt förfeladt;
den rytm, som skulle leda våra tankar,
förstummas inför stundens hvardagskif.
Och vi, som skulle glädjas åt hvarann
och dela många lifvets ljusa timmar,
emellan oss en värld af oro stimmar,
en värld, som stjäl vår tid och stjäl vår
lycka
och i hvars sorl all samklangs fröjd
försvann.
Dock händer det ibland, att slumpens
makt
kan våra skilda vägar sammanföra,
och än en gång får jag din stämma höra,
och allt hvad hjärtat samlat under tystnad
vi ville i en sådan stund få sagdt.
Men knappt har jag känt trycket af din
hand
och våra läppar ha begynt att röras,
så tar oss strömmen åter, och vi föras
som af en annans vilja från hvarandra
att lefva hvar sitt lif på hvar sin strand.
Och än en gång vi gömma alla ord
vi ville tala ut i slika stunder,
ty våra möten räknas i sekunder,
och {lessa glimtar bära endast vittne,
att än vi lefva kvar på samma jord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
