Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två blad ur Dantes Inferno. Af Edvard Lidforss. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ BLAD UR DANTES INFERNO.
163
19. Dock det, hvarom du ej kan äga kunskap,
hur grymt mitt dödssätt var, skall du få höra
och döma själf, om han mig förorättat.
22. Igenom gluggen i jaktfågelsburen,
som efter mig bär namnet »hungertornet»
och där en annan ock skall innestängas,
25. jag redan hunnit skåda flera månar,
när för mig tedde sig den onda drömmen,
som framtidsslöjan för mig ryckte undan.
28, Den här mig tycktes mästare och herre
och stadd på jakt på vargen och hans ungar
vid berget, som för Pisa skymmer Lucca.
31. Med magra, snabba, väl inlärda hundar
Gualandi samt Lanfranchi och Sismondi
han skickat före sig att gå i spetsen.
34. Ej långt de lupit, förrän far och söner
mig syntes trötta, och af skarpa tänder
jag tyckte mig se deras sidor fläkas.
37. När före morgonen jag vaknat, hörde
jag mina söner, hvilka med mig voro,
i sömnen gråta och om bröd mig bedja.
40. Hård är förvisso du, om ej du sörjer
vid tanken på mitt hjärtas dystra aning;
om ej du gråter nu, hvaråt då gråta?
43. När se’n de vaknat, re’n den stund var nära,
då man oss föda plägade att bringa,
och för sin dröm enhvar nu oro kände.
46. Då hörde nedre dörren jag tillbommas
till hemska tornet, och på mina söner
jag endast såg men tala ej förmådde.
49. Jag grät ej, men mitt inre var förstenadt;
de gräto, och min lille Anshelm sade:
»Hvad fattas dig? Du stirrar så, o fader!»
52. Dock ej en tår jag göt, ett svar jag gaf ej
den hela dagen och den natt som följde,
till dess att nästa sol gick upp för världen,
55. En liten ljusglimt smög sig då i fängslet,
det kvaluppfyllda, och min egen afbild
i fyra anleten jag kunde känna.
58. Af smärta bet jag mina båda händer,
och de, i tanke att jag drefs af hunger,
sig hastigt reste upp och till mig sade:
61. »O fader kär, långt mindre sorg det gör oss,
om du tar oss till föda. Du oss iklädt
vårt usla kött, så tag det också af oss.»
64. Då vardt jag still, att dem ej mer bedröfva.
Den dagen stumma voro vi, och nästa.
Ack, hårda jord! hvi remnade du icke?
67. När vi till fjärde dagen hade hunnit,
föll Gaddo utsträckt ner för mina fötter
och sade: »Fader, hjälper du mig icke?»
70. Där dödde han. Och liksom här du ser mig,
jag såg de tre, en efter annan, falla
på femte, sjette dagen, medan själf jag,
73. re’n blind, begynte trefva på de döda
och deras namn två hela dar jag ropte.
Till sist förmådde hungern mer än sorgen.»
De olyckliges fängelse synes från
början hafva varit afsedt att där hålla
stadens jaktfåglar och kallades därför
i v. 22 la muda men fick sedan
namnet hungertornet, som det hade ännu
på Mediceernas tid. — Antydningen i
v. 24 tros gälla en sägen, som Dante
väl torde hafva känt till, att Ugolinos
yngste son, som blifvit räddad af sin
amma och uppfostrats i Lucca,
sedermera, när han blifvit vuxen och fått
veta de sinas grymma död, begifvit sig
till Pisa och begärt att få dela deras
öde. — v. 34. Drömmens varg och hans
ungar blifva här till far och söner, som
de ju också betydde. — v. 75. Ugolino
menar, att man skulle kunna vänta, att
efter sådana lidanden han skulle hafva
sörjt sig till döds, men det gjorde han
icke, utan det var hungern som ändade
hans kval.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
