Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En simpel tragedi. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en simpel tragedi.
och ingen fått, blifvit rusig af ett glas
öl och gråtit af skam, arbetat med
isbark om handlederna, fått stryk i
kölden men icke blifvit varm. Han hade
till och med gått till skrift i trasiga skor,
hade legat sjuk och vetat, att det icke
skulle finnas en slant till begrafning. Så
hade det gått uppför; han hade blifvit
»väckt» och samlat sig till ett starkt
medvetande om ett ansvar, som aldrig
släppte tag, och om den praktiska
förmånen af människors aktning, hade känt
sig som en mask och en utvald inför
det eviga och som en oklanderlig man
inför de andra. Det religiösa hade
omärk-ligt gått sin väg, men han var den han
var, en klok man, som tänkte sig för
och förstod att bana väg för sig. Kaffe
var godt, punsch var godt, och som han
satt där i värmen, fick hans fantasi en
nästan poetisk flykt och fart, ehuru den
sysslade med idel möjliga och till och
med hvardagliga ting. Framtiden låg
för honom i brasors trefnad och värme,
och vinterlandskapet utanför fönstret med
sitt blinda stirrande, sin köld och sin
maktlösa fientlighet skärpte bara effekten
däraf.
Janson skulle ha velat sjunga, men
dels antog han med minnen från nyss,
att det var förbjudet, dels hade han
ingen röst, och dels kunde han inte annat
än ett par andliga sånger från länge se’n,
dystra sånger, som icke passade i
situationen. I stället steg han upp och gick,
när det var honom omöjligt att hälla sig
stilla, och för att få se människor igen,
visa sin lycka och göra något för dem,
styrde han kosan ned till mellandäck.
Där stodo de båda målaregesällerna,
troligen utvisade ur salongen, och logo
växlande melankoliskt och muntert mot
hvarann och mot den vägg de stödde sig
intill och mot allting, där tinade bondfolket
upp i hettan och trefnaden och bytte då
och då ett ord, där bultade maskinen
i67
långsamt och tryggt som ett hjärta och
dref det hela framåt i ett dämpadt brus
af is och iskyldt vatten, som vek undan.
Janson gick öfver på den andra
sidan, där han icke varit förr; och hans
leende blick mötte tvenne ansikten, som
tycktes honom bekanta. Augustas
föräldrar — Hvilken tur! Så kunde han
få nyheter —• och bredvid dem ett långt
föremål, tydligen det han undrat öfver.
Han beslöt att nu äfven taga reda pä
hvad det var och blef glad som ett barn
öfver mötet med de två, som liksom
bragte honom närmare föremålet för hans
tankar.
Han gick fram till dem och hälsade
uppsluppet, men de vände egendomligt
dämpade miner emot honom, tycktes icke
känna igen honom.
»Det är Janson ■>, sade han. »Hur kan
det stå till en så’n här eftermiddag?»
Men de skrattade icke åt kvickheten,
som de bort; de räckte tysta fram
händerna och hälsade försynt, samvetsgrant
och litet högtidligt, som deras klass
brukar, nästan litet väl högtidligt och med
för mycken stelhet och kyla i händerna.
Janson stirrade förbi dem på det
långa föremålet med en liten stöt af oro,
som han icke gjorde klar för sig, och
med skärpt nyfikenhet. Var det deras?
Det låg en presenning öfver det; det
var underligt smalt.
Han vände blicken ifrån det mot
deras ansikten. De voro ännu mer stilla,
än man kunnat vänta, rent af en smula
bleka.
»Har Erikson varit in tillsta’n», frågade
Janson, ehuru det icke kunde vara
tvifvel därom, bara som inledning till ett
samtal
»Ja, vi ha varit det.»
»Då har väl Erikson träffat Augusta
kanske? Och hur kan hon må, och hur
har hon det?»
Eriksson beredde sig långsamt att sva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
