Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - August Strindberg: Till Damaskus. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
august strindberg: till damaskus. 175
strider han mot gudarne eller makterna —
redan denna allmänna benämning tyder
just icke på någon kristen. Till en viss
grad erkänner han sig visserligen hafva
felat (han afsvärjer sin litterära förtid), men
någon kristlig syndakänsla kan man
knappast tala om; han är långt mera en
förföljd, hvilken måste böja sig för de honom
öfvermäktiga och hvilka köra honom i
kloster ungefär på samma sätt som man
inspärrar en vansinnig. Med andra ord, den
okändes katolicism inskränker sig ungefär
därtill, att han, som så många andra, finner
mässan stämningsfull och tjusas af
skön-heterna i gamla latinska kyrkohymner.
Men denna nakna analys ger ingen
föreställning om verkets skönheter, snarare
blottar den kanske några af dess svaga
punkter. Det är mindre tankeinnehållet än
målningen af Den okändes sönderslitna
själstillstånd som intresserar uti detta drama.
Har Strindberg i Infernoböckerna
predikat vissa religiösa . och ockulta läror, så
har han däremot här gjort poesi af hela
detta lifsinnehåll. Makternas kamp med
Den okände blir psykologiskt till en strid
mellan olika själstillstånd hos denne. Och
så skarpt än karaktärernas konturer äro
dragna, så blir därför allt här sväfvande,
blir till känslodialektik (om ordet tillåtes)
och stämning.
Vi hafva sett, huru Strindberg i sina
sista arbeten ständigt är sysselsatt med
problemet: Hvad är verklighet, hvad är dröm?
Så också Den okände, hvilken ej längre
kan skilja mellan sina reela förnimmelser
och sina syner; hans psykiska lif har så
tagit öfverhand, att de inre förnimmelserna
stå för honom på samma plan som de,
hvilka möta hans yttre sinnen. Därför
blandar sig i dramat också den yttre
verkligheten intimt med visionen. Syn står här
vid sidan af syn i en följd af tablåer, hvilka
glida in uti hvarandra. I första akten
följer efter scenen med damen den halft
hallucinatoriska med tiggaren (Den okändes
andra eller, om ,man så vill, bättre jag;
samme person, hvilken senare uppträder
såsom konfessorn); därefter kommer det
underliga uppträdet med begrafningsgästerna,
»hvilka sörja i brunt» (man finner lätt
motsvarande scener i Inferno-böckerna).
Och hvilka effekter har han icke uppnått
genom detta manér! I första delen är där
den spöklika scenen i refektoriet, där alla
hans gamla offer, förskräckligt verkliga,
mumla omkring honom, och i andra delen
kulminerar hela maneret i de scener,
hvilkas kärna bildas af »Krogen-Banketten».
Ett intyg har kommit från den stora
auktoriteten, att Den okände gjort guld. Han
är därför inbjuden till en lysande bankett,
där de blomstersmyckade borden digna af
läckerheter och ett utvaldt sällskap tagit
plats. Lagern sättes på hans hufvud, och
han hyllas såsom århundradets störste
uppfinnare.
Men de skuggor, hvilka aldrig öfvergifva
honom, äro äfven här närvarande för att
förbittra hans glädje. Där är Varulfven,
hvilken han en gång förolämpat och hvars
hustru han röfvat, där är Cesar, »dåren»,
som läst sig galen på en viss berömd
författares skrifter, där äro många andra, som
han förfördelat eller trott sig hafva
förfördelat.
»Stämningen är något tryckt», säger
Varulfven. — »Och det hela förefaller något
humbugsartadt», infaller Cesar ... »i
parentes, inte har han gjort guld; det är
väl lögn, som allting annat.»
Och plötsligt är också hela sceneriet
förändradt. Faten med påfåglarne utburna,
guldbägarne hafva lämnat plats för vanliga
bleckbägare, alla de frackklädde och
ordensprydde hafva försvunnit. Den okände
befinner sig på en krog; nattmän och
ruskiga kvinnor gå till disken och supa, och
rundt ikring de långa borden sitter
hvarjehanda slödder. Den okände skymfas och
hånas; guldet var intet annat än sopor.
Han har ej ens pengar att betala kalaset
med utan måste följa med till
poliskontoret. Och åter changerar sceneriet,
»dekorationer hissas upp och ner», ett
ögonblick veta vi ej, hvar vi befinna oss, så
hamna vi slutligen i ett fängelse. Den
stora auktoriteten har tagit tillbaka sitt
utlåtande, hans första hustru är omgift, och
hvad han mest af allting fruktar har
inträffat: hans barn hafva fått styffar. En
vaggvisa höres på afstånd, och han känner
djupt, hvad han lämnat för en chimärs
skull: hustru och barn för guld och ära.
Och så fortgår det från seen till seen i
ständigt växlande stämning. Han kan ej
stanna hos hustrun: »Jag fruktar, jag skulle
komma att älska henne, och så skulle ni
rifva hjärtat ur kroppen pä mig.» I stället
följer han konfessorn, men slutrepliken:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
