Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Homo sum. Af Lotten von Kræmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
lotten von kræmer.
Jag en människa är. — Hvilket gudaord,
då vår vekaste hjärtesträng klingar däri
och ljuft instämmer från blomhöljd jord
i näktergalarnes symfoni!
Att älska och veta sig älskad förbli,
hur smälta ej då dessa känslor ihop
som i ett heligt invigningsdop!
Men ack. det linns törnen i rosenhäck
och giftig orm i paradislund,
i kvalmet sinar den sorlande bäck,
i kölden isas de lekande sund,
och stormar det finns ocli försåtliga grund,
och det finns skeppsbrott och armod och
nöd
och öknar och dimmor och natt och död.
Jag en människa är. Idealen fly bort,
likt guldmoln jag sett öfver töcknig hed,
och lifvets lycka, en vårdröm så kort,
jag sett i stoftet trampas ned.
Och ära jag sett, där fram jag skred,
och stolthet, fallna från skyhögt slott,
ligga fläckade, höljda af nesa och brott.
Jag en människa är. Ack, förbinda hvart sår
jag ville, med öm och kärleksfull hand,
från bleknade kinder torka hvar tår,
från fjättrad fånge lösa hvart band . . .
och huldt peka hän mot en vänlig strand...
Jag ville fylla med innerlig tröst
hvart klagande hjärta, hvart suckande bröst!
Jag en människa är — blott ett jordens
barn
med himmelsk längtan i grumlad håg,
en slumpens lekboll, ett maktlöst flarn
på tidsoceanens omätliga våg,
som djärft vill hejda orkanernas tåg,
hur arm, hur ringa — i natthöljdt grus
en lysmask, som trånar till solens ljus!
Jag en människa är. Ack, men ser jag likväl
det mänskligas innebörd tydligt och klar?
En aning mig säger djupt i min själ,
att en människa aldrig i sanning jag var,
att kval och sorg i de mulna dar
ej ge oss, trots mången strid så het,
den äkta prägeln af mänsklighet.
Jag en människa är — O nej, icke jag,
blott en, blott en till det namnet har rätt,
och dröjer min blick vid hans rena drag
bland jordlifvets bilder, som växla så tätt,
när tårar mitt öga hemligt vätt,
då till fullo jag känner, att dana mig kan
till en verklig människa han. blott han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
