Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den rätte. En liten komedi af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
geo kg nordensvan.
ler i golfvet, Pål tar upp den och lämnar henne den
med en liten bugning).
PÅL.
God middag, fru Ellen!
Ellen
(litet osäker).
God middag, herr Pål!
Nicke
(en smula forceradt ogenerad och högljudd till Ellen).
Ja, som du ser har jag en öfverraskning med
mig. Det är inte hvar dag, man får fatt i den här
sällsynta ynglingen.
Ellen
(till Päl).
Hit har ni aldrig förr hittat vägen.
Nicke.
Nej, jag har aldrig sett någon så osynlig
människa som han. Men den här gången slapp han
inte. Jag tog honom på gatan, jag har bjudit
honom på middag. (Till Pål). Och nu är du så god
och inte springer din väg, när jag talar om, hur det
förhåller sig.
PÅL.
Det var en mystisk inledning.
Nicke.
Jo ser du, gosse, saken är den, att vi ä’
bortbjudna själfva på en finare middag. (Visar på
Ellen.) Var så god och se, hur elegant hon är! Du
skall inte tro det är för din skull hon gjort sig så
vacker.
PÅL.
Nej, det är naturligtvis för din skull.
Nicke
(kysser pd fingret).
För mig är hon alltid vacker.
PÅL
(artigt).
Betviflas inte!
Nicke
(till Ellen).
Nig och tacka för komplimangen!
Ellen
(går och tar Pål i hand och niger skämtsamt
flickaktigt).
Tackar allra ödmjukast!
Nicke.
Jo, ser du, morbror kammarrådets släktmiddagar ä’
inte vidare muntrande. Men man måste uppoffra sig.
Jag var också beredd att uppoffra mig och ämnade
just afdunsta från kontoret, så kommer
generalkonsuln för att resonnera om en affär. Han hör till det
slags människor, som anse att affärer ä’ viktigare än
middagar. Och han är inte hastig i vändningarna.
Jag kunde inte komma undan. — Och nu ser du,
hvilken söt liten hustru jag har. Hon sätter inte
upp några sura miner, fast hon fått sitta och vänta
och fast hon vet, att morbror kammarrådet är så
arg som endast ett kammarråd kan vara och att
moster kammarrådinnan är än värre. (Till Ellen).
Ha de telefonerat och frågat, om de ska vänta med
soppan?
Ellen.
Nej
Nicke.
Ne-nej, det vore under herrskapets värdighet.
PÅL.
Det här skulle du ha sagt förut. Nu kommer
jag ju olämpligt.
Nicke.
Visst inte. Vi ä’ bjudna klockan fem, och nu
är hon tre kvart på sex. Nog är jag en modig
man, men det finns gränser för allt, och förr än jag
utsätter . . . Ellen för att komma dit en timme för
sent, förr bjuder jag er på middag på Rydberg.
PÅL
(til! Ellen).
Jag ber verkligen om ursäkt, jag visste ingenting.
Ellen
(världsdam).
Ni är alltid välkommen.
Nicke
(till Ellen).
Nu får du honom i ersättning för den kära
släkten.
PÅL.
I Nickes ögon har jag åtminstone den goda
egenskapen, att jag inte hör dit.
Nicke
(till Ellen).
Han har många storartade egenskaper, du skulle
bara veta, liten! Men det är sant, vi kan inte gå
på Rydberg, vi kunde bli ertappade, vi måste
gömma oss i enskildt rum. Så vida inte min charmanta
härskarinna i hast kan åstadkomma något i vårt enkla
hem, som den här läckergommen gillar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
