Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den rätte. En liten komedi af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den rätte.
205
och kusiner och dylikt folk på ett visst afstånd,
men gudarne bevare mig för dem hemma hos mig!
Och familjekalas, fy katten! Jag är förtjust i små
barn och jag hyser ingen motvilja mot unga flickor,
men barnflickor med tillhörande barn hemma hos
mig ■— nej, jag är inte gammal nog. Och
frälsningssoldater, som sitta och spela gitarr i
jungfruburen, nej, jag är verkligen för ung för det slags
paradis.
Ellen.
Du får väl se, hvad du får nöja dig med till slut.
Det blir väl en gammal hushållerska.
PÅL.
Inte allt för gammal.
Ellen.
En egoist blir du. Egoist har du alltid varit.
Jaså, du var för ung, du ser minsann inte för ung ut,
tycker jag. Men jag, jag var inte för ung, och en
vacker dag infann sig Nicke och räddade mig från
att bli en gammal fröken, en af de där ’tanterna’,
som du tolererar på afstånd.
PÅL.
Ja, Nicke talade om det för mig nyss. Det var
inga svårigheter, därför att såna där små flickor
känna på sig, när den rätte kommer. Det påstod
han.
Ellen.
Nicke är snäll. Jag värderar honom mycket.
— Han dröjer länge där inne med sina bref. Ser
du, det är just det: han dröjer alltid så länge.
Jag får roa mig så godt jag kan. »Affärerna
framför allt». Se’n vi gifte o:»s, har jag mest fått sitta
och vänta på honom. Jag har inte gjort annat.
PÅL.
Han upplyste mig om, att konsten att göra sig
efterlängtad också är en konst.
Ellen.
Han tycks ha en hel hop konster att lära ut.
Pål.
Hör du Ellen, du har väl inga hemligheter för
din man?
Ellen.
Jo då! Tror du inte han har sina små
hemligheter för mig?
Pål.
Har han aldrig undrat, hvarför jag inte närmade
mig till er?
Ellen.
Jo, rätt ofta.
Pål.
Nå, och du?
Ellen
(skämtsamt).
Jag saknade dig naturligtvis inte.
PÅL
(ocksd skämtsamt).
... under den första lyckliga tiden af ditt
äktenskap.
Ellen
Fy, du har blifvit stygg!
Det har egentligen aldrig varit något riktigt
allvar med dig, det är ditt stora fel. Och du har
aldrig brytt dig vidare om mig.
PÅL.
Har inte jag r
Ellen.
Jag har mycket misstagit mig på dig. – Ja,
ser du, jag kan skämta om allt detta och tala öppet
om det med dig, därför att det är öfver, det är borta
. .. Och så har det ju inte heller varit något.
Pål
(spelar dum).
Varit? Hvad skulle det ha varit ?
Ellen.
Kamrater, goda vänner, ingenting annat!
PÅL.
Nej, naturligtvis inte. Det var just det, som
var det härliga. Vi tyckte bra om hvarann, vi
trifdes utmärkt i hvarandras sällskap. Att det inte
skulle kunna gå i längden på det sättet, det var ju
klart, men inte tänkte jag då på morgondagen.
Men så kom de förbaskade tanterna och förstörde
alltsammans. Alla tanter borde afskaffas. Det blef
ett vädrande och nosande omkring oss: Skall han
inte fria, skall det inte bli eklat? Du vet själf, det
kom något stelt och tvunget mellan oss, det var inte
som förr.
Ellf.n.
Det var ditt fel. Gossen var rädd att man skulle
sätta honom i bur.
Pål.
Nej, det vår ditt fel. För du sa
ingenting-Om du bara hade sagt ett ord.
Ellen.
Hur mycket sa du då?
PÅL.
Hvad då om?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
