Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ellen Key: Tankebilder. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2i6
hjalmar söderberg.
turodling», »Stillhet» och »Skönhet» —
författarinnans hela estetiska trosbekännelse,
liksom den tredje, Individualitet,
sammanfattar hennes etik. Men hennes estetiska
och hennes etiska program bilda
tillsammans hennes religion, i den mening hon
själf tar detta ord: »religion», skrifver Ellen
Key, Ȋr allt det, som kan vidga och
upplyfta vårt hjärta». Egentligen håller jag
icke af denna slags terminologi. Den
utgör en förvridning af gällande språkbruk,
som helt visst kan äga sin tillfälligt
praktiska nytta, då det gäller att bland svaga
själar missionera för de nya idealen; men
jag tror, att man på den vägen vinner flera
skenbara än verkliga segrar. Den, som en
gång af sin individuela utveckling har förts
långt bort från allt hvad vi af vår
barnalärdom äro vana att förstå under namnet
religion, borde också kunna försaka ordet.
Hvar och en vet ju, att om man ställer
en höna på ett golf och med ett stycke
krita drar upp en cirkel omkring henne,
så tror hon sig vara fånge och rör sig icke ur
stället, om hon icke blir skrämd. Det finns
stora starka karlar som kanhända med
lätthet skulle bryta sig ut ur ett verkligt fängelse
med galler och lås, men som inför ett ord,
en formel, känna sig lika fångna som
hönan i kritcirkeln — människor, som väl i
det oändliga kunna späda ut och
modifiera och med alla nutidens bekvämligheter
inreda den tro man lärde dem i skolan men
som likväl skulle känna sig illa till mods den
dag de icke längre ägde något, åt hvilket
de kunde gifva namnet religion —
människor, som den dagen skulle skrämda flaxa
omkring liksom hönan och icke veta, hvar
de skulle sticka sitt hufvud. Sådana
människor synas vara till för att illustrera skill
nåden mellan det moraliska mod, som de
ofta äga, och det intellektuela mod, som
de sakna. Ellen Key är mycket långt ifrån
att höra till dem, det har hon ofta visat;
ty intellektuelt mod är modet att tänka
sådana tankar, som det kräfves moraliskt
mod att säga, och sådana har hon tänkt
många. Men i sin perversa längtan efter
att göra sina ideal fattbara för mängden går
hon stundom tillväga som missionärerna i
Kina, hvilka framställa Kristus med sneda
ögon och hårpiska. Så till exempel dä
bon om Nietzsche citerar, jag vet icke efter
hvilken biograf, det omdömet, att
»kristendomens etik var hos honom som en andra
natur». Må författarinnan förlåta mig, om
jag vid dessa ord — sora icke äro hennes
egna, men som hon i en svag stund tagit
på sitt ansvar — ett ögonblick kom att
tänka på hvad Wilde säger om det
ledsamma i billiga upplagor af stora män.
Väl fanns det äfven hos Nietzsche mycket
af Menschliches-Allzumenschlich.es; men så
svag och själfmotsägande var dock icke
hans karaktär, att den etik, som det var
hans lefnads patos att bekriga, hos honom
hade blifvit till en andra natur!
Det är Ellen Keys stora lidelse att vilja
tvinga världen att älska med den kärlek,
som bränner henne själf. Om denna lidelse
hos henne vore mindre stark, hade hon
säkert resignerat inför en i sig själf så
hopplös uppgift som den att söka popularisera
Nietzsche; och måhända hade det varit
bättre så. Ty när det gäller en gestalt
som hans, finner jag det mindre oskönt,
att mängden hatar honom i oförstående, än
att den missförstår honom, så att den
finner behag i honom.
Men jag har redan allt för länge
uppehållit mig vid hvad som har synts mig
vara en grumlighet i författarinnans
terminologi, ’en sporadisk slapphet i hennes
faço?i de parler. Den idékrets, det etiska
och kulturela program, för hvilket hon
kämpar med en så brinnande viljans
intensitet och ett så stilfullt behag i föredraget,
har i själfva verket intet svårare fel än
det, att hon ger det namn af religion.
Skönheten skall föras ut i lifvet; den skall
förvandlas från en lyxvara — den lyx, på
hvilken man tänker sist af alla — till ett
verkligt och lefvande lifsbehof: sådan är
hufvudsumman af författarinnans estetiska
program. Och hon förbiser därvid
ingalunda, att människorna först måste stilla
sin hunger, innan de kunna drömma om
skönhet — det är blott det, att de icke
vilja nöja sig med att först vara mätta,
de måste också vara öfvermätta, och sedan
somna de. — Likväl är det icke alldeles
så. De gräsligheter, som under namn af
tapeter kläda våra väggar, de gipskakor
och schablonmålningar, som dekorera våra
tak, kunna icke förklaras ur frånvaron af
skönhetslängtan. De skulle då aldrig
kunnat bli sä positivt fula. Nej, allt hos dem
röjer deras härkomst från ett till folkets
bredaste lager spridt skönhetsbegär, som
blott har det felet att vara vildens, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
