Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Falu koppargrufva förr och nu. Af P. O. Welander. Med 6 bilder - Kopparbergets politiska storhetstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
börjar användas. Efter Engelbrekts fall
kommo landets stora släkter till makten
under ständiga strider. Vid
Kopparberget, där näfrätten kan sägas hafva varit
rådande, inkommo en mängd adelsmän,
som, förenade med de forna
bergsmännen och med allmogen bakom sig,
bildade ett mäktigt politiskt parti. De
kallade sig ock själfva: »Vi
kopparbergsmän, silfverbergsmän, järnbergsmän och
menige allmoge öfver all Dala».
Mest betydande i politiskt afseende
torde dock bergsmännen varit under
Sturarnes tid, då de framträdde nästan som
ett själfständigt femte riksstånd.
Dalamännen voro mycket tillgifna Sturarne,
och på deras sida äro de alltid att finna
under de ständiga fejderna. Anmärkas
bör, att i det mäktiga bergsmansparti,
som från denna tid omnämnes i våra
häfder, ofta inbegrepos icke blott
bergsmännen vid Falu grufva utan äfven öfriga
bergsbrukare inom Västerås’
biskopsdöme.
Blott ett exempel på bergsmännens
politiska makt och tilltagsenhet må
anföras. Under öfverläggning med
bergsmännen i Västerås afled plötsligt Svante
Sture 1512. Genast bemäktigade sig
bergsmännen slottet, och innan nyheten
om riksföreståndarens död hunnit bli
allmänt känd i Stockholm, satte de sig
äfven i besittning af Stockholms slott
genom sina meningsfränder i
hufvudstaden. Därpå utfärdade de i Svante
Stures namn ett bref till landets
innebyggare, hvari dessa uppmanades att antaga
hans son till riksföreståndare, i historien
känd under namnet Sten Sture d. y.
Det var således en formlig statskupp
de lyckades genomföra. De politiska
striderna för öfrigt under ifrågavarande
tid höra ej till denna framställning och
äro väl kända för läsaren. Likaså är
det väl bekant, huru det är dalkarlarne
som först sluta sig kring den unge Gustaf
Eriksson Vasa, hvilken till slut som
konung bringar ordning och laglydnad
i landet. I Dalarne lyckades dock detta
först sedan dalallmogen några gånger
gripit till vapen mot öfverheten, hvari
äfven framstående bergsmän voro
delaktige. Dessa uppror äro ock de sista
dyningarna af bergsmännens och Dalarnes
stormuppfyllda storhetstid.
Under den nu berörda tidsperioden,
från Erik XIII till Gustaf I, hade 1347
års privilegier af de flesta regenter
bekräftats med smärre förändringar. Bland
förändringarna må nämnas, att afraden,
som före 1506 utgjorde 15 £ på
fjärdingen, nu skulle erläggas blott en gång
på året, nämligen vid prästmötet i
Västerås. Den i 1347 års privilegier
föreskrifna bergsmannadomstolen synes äfven
hafva förlorat sin betydelse. Konungens
bergsfogde hade nu mera att säga, och
de af honom begagnade
domstolsledamöterna benämnas icke rådmän utan
»de tolf som i rätten sitta».
Som nämndt, hade vid berget
inkommit en mängd adel, och många
jordegendomar omkring grufvan antogo
frälsenatur. Den frälsefrihet, som de första
bergsmännen af tysk härkomst åtnjöto,
var tämligen sväfvande; men vid nu
ifrågavarande tid uppkom namnet bergsfrälse,
som åtnjöts af ett särskildt stånd med
tillhörande frälsejord, hvilken de
innehade, så länge de erlade den bestämda
afraden. Särskildt under Albrekts tid
uppkommo många af dessa
bergsfrälsemän, som t. o. m. fingo rätt att frälsa
kronohemman. Deras frälsefriheter
upphörde, då innehafvaren icke längre
förmådde fullgöra sina skyldigheter. Dels
genom dylik försummelse och dels
genom den ofvannämnda drottning
Margaretas reduktion försvunno väl snart en
hel del af dessa bergsfrälsen, men några
släkter bibehöllo dock sitt bergsfrälse
ända till midten af 1600-talet, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
