Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När göken gol. Ur en lefnadssaga upptecknad af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 42 hilma angered strandberg.
gant och fjant blir en inte lärd i
professionen, passa han på
mästarbref-vet!
Därpå for farstuporten hotfullt igen,
och med tofflorna i handen tassade Kopp
skamsen fram till gesällernas logis och
lyfte skyggt dörrklinkan. En våg af
unkna dunster och trätgirigt oväsen vällde
ut i den stilla förvårsluften. Glad åt
stojet, emedan det drog
uppmärksamheten från hans person, smög Kopp bort
till tvättbocken i vrån. Han hade
tjänat som gärningsman på ett adelsgods
med egen kopparsmedja och först
nyligen inskrifvits i stadens skrå, var
dessutom allt för upptagen af lyckliga
tankar att fråga efter, hvad de trätte om,
dessa halfklädda mansfigurer, som
vältrade sig i utdragssoffor bland
hästtäcken, orent lärft och halm. På
sängkanten bredvid öppna spiseln satt
oldge-säll Fox grimaserande och sjöng så
innerligt andaktsfullt. Händerna
hopknäppta, hakan lyft så att tvänne huggtänder
glimmade hemskt.
— Edete, bebete, kolealus, post multa
secula pokullera Ulla — gled det upp
och ned under konstiga svängningar med
stämman.
Den lärda visan injagade hos
lär-pojkarne helig bäfvan, ty aldrig var den
uttryck för ofarlig lustighet, blott för ett
invärtes raseri. Och ofta blef
slutrefrängen den, att tjurmegan flög ned från
väggen och tog sig en krigsdans på visst
folks ryggtafla.
Nu stod ung Jonas där kapprak, med
luggen till väders och mathämtaren i
handen, och stirrade ihärdigt in i gesäll
Liljegrens röda, böljande skägg, liksom
lefde hvarje strå sitt eget trolska, elaka
lif. Stryk kostade det honom hvar
gång »Skäggans» lifs stolthet
öfverspru-tades med sjudande tenn, det hade han
god tid att besinna, ty gesällen höll
hans båda örsnibbar i ett stadigt nvp
och rörde dem fram och åter i takt till
sin commandering:
— Oldtgesällen för 6 styfver hvitling,
för 4 styfver pantofler och en half limpa
med smör. Jag spicken sill, en bel.
Mossjö Printz för 7 runstycken kryddlimpa
meel skinka. . . Och hör på, kanalje,
anackar du så mycket som yttersta ändan
af sillstjärten . . .
Oldgesällen afbröt sången och ropade,
att han önskade korf, och från djupet
af halmbolstern svor Printz på, att han
begärt hvitling. Men Liljegren fortsatte
lugnt att diktera pä sitt sätt, tills det
hela blef ett oredigt hack af siffror
och matvaror. Jonas ansträngde
ingalunda hjärnan med att höra efter, rätt
eller galet var det ändå beständigt på
tok, och i stryk utmynnade alltsammans.
När han slapp lös, passade han på
att i förbifarten slå krokben för yngste
gesällen, just som denne doppade sitt
såpinlöddrade hufvud i kopparskålen.
Männen fortforo att orera upphetsadt
och stormodigt. Länge hade jäsning rådt
inom stadens hedervärda gesällkår i
anledning af förbudet mot tillträde till
stadens offentliga park. Sådant vore
passande hvad bönhasarne anginge, de
äre-förgätne skälmar, som utöfvade
handt-verkeriyrken utan att vara upptagna i
vederbörande skrån. Men konstnärer och
deras frilärde gesäller vanka nu mera
hvarhälst dem lyster; det finns nog
sådana, som sett både prästen och
rådmannen ligga i rännstenen, där gesällen
gått stolt och rak förbi.
I samband härmed uppflammade
också det gamla hatet till fuskarne. En ifrig
jakt igångsattes af det ansedda
måleriämbetet, hvilket af magistraten
bemyndigades att, där en bönhase uppspårades
inom stadens tullar, fråntaga honom
verktyg och förfärdigadt gods. Småningom
reste sig äfven mindre förnämliga yrken,
ja till och med vällofliga kopparsmeds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
