Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Sir Edward Burne Jones. Efter Julia Cartwright för »Ord och bild» af Helen Zimmern. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 o
helen zimmern.
TREDJE SKAPELSEDAGEN. OLJEMÅLNING AF
EDWARD BURNE JONES.
står vid ett isbelagdt vatten, klädd i en
lång, hvit, pälsbrämad mantel och håller i
ena handen en öppen bok, medan hon
värmer den andra öfver en eld, som
brinner på marmorhärden. Äfven hon har ett
budskap att gifva, ett ord af hopp för de
långa mörka dagar, då intrycken från det
förflutna tagas fram och vi lefva i minnet
af den glädje som flytt:
Jag är vintern, jag vet gömma
längtans drömmar, minnen ömma.
Funnes ej mjn skymning grå,
lefde många minnen då?
Denna vackra serie åtföljdes snart af
två figurer, Dagen och Natten, till hvilka
också William Morris skrifvit motton.
Dagen, en gullhårig yngling, med en tänd
fackla och följd i spåren af morgonens
hvita skimrande skyar, öppnar österns portar
och släpper in en flod af ljus öfver de
mörka landen och hafven vid hans fot.
Jag är dagen. Mänskors barn, åt er
glans och kärlek, lif och sorg jag ger.
Vaknen, vaknen upp från natt och död,
jag ger världen rörelse och glöd.
Natten, klädd i mörkt blått, står
under den stjärnklara himmelen med slutna
ögon och upp- och nedvänd fackla i
handen framför en af humle öfvervuxen
portal och stänger dörren till världen därute.
Jag är natten. Mänskors barn, åt er
hopp om sällhet, ro från kval jag ger.
Djupa tankar, hvilka ingen vet,
växa ur min tystnads hemlighet.
De tre kristliga dygderna, tro, hopp
och kärlek, utgöra en annan grupp, som
målades mellan åren 1870 och 1877. Tron
är en högvuxen kvinna, hållande en
brinnande lampa i ena handen och en kvist
med aldrig vissnande blad i den andra;
tviflets drake vrider sig vid hennes fötter.
Hoppet, kedjadt inom ett fängelses väggar,
ser uppåt med fast och klar blick och
sträcker ena handen mot de blåa skyar, som
från himlen bringa löfte om hugnad under
fångenskapens timmar; i andra handen
håller hon en gren med äppelblommor.
Kärleken är en skön, mogen kvinna i en dräkt
af rödt och blått och med ett uttryck af
mildhet och ömt medlidande i sitt ansikte; hon
sluter två barn i sina armar, medan fyra
andra småttingar hänga i hennes dräkt och
leka med hennes bälte. En bild af
måttligheten, som ur en kruka gjuter vatten på
lågorna, hvilka ej ha någon makt att göra
henne ondt, hör också till denna period.
En annan grupp af symboliska figurer,
Timmarna, målades redan 1840 men
utställdes ej förr än 1883. Dessa skilja sig
från hans andra allegorier därigenom att
alla sex figurerna framställas inom samma
ram och sittande i rad på en bänk. Alla
sex äro fagra mör, klädda i de klaraste
färger. Den första, i blått, vaknar ur sömnen,
den andra, i flammande eldfärgad dräkt,
torkar sina händer på ett kläde, den tredje,
i rödt, spinner, den fjärde, i grönt, håller
måltid, den femte, i karmosin, spelar på luta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
