Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Sir Edward Burne Jones. Efter Julia Cartwright för »Ord och bild» af Helen Zimmern. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’269
grubblande framför gracerna, som ban huggit
ut i marmor, sjuk af längtan efter det
oupphinneliga idealet, missnöjd med sitt lif och
besviken på sitt verk. Man ser genom den
öppna dörren glada tärnor, som gå förbi ute
på den soliga gatan. Men också de hafva
förlorat förmågan att fängsla honom och
kunna ej lyfta längtans börda från hans hjärta.
På den andra taflan, »Handen är
vanmäktig», se vi Pygmalion längtansfull betrakta
den härliga bild, som hans händer format;
han är förälskad i sitt eget verks skönhet
men är dock ej i stånd att förläna det lif.
På den tredje, »Gudomen ger gnistan», se
vi Venus nedstiga från himmelen i en
blå sky med rosor som falla och dufvor
som fladdra omkring henne; hon kommer
för att, rörd af Pygmalions böner, med sin
andedräkt skänka hans bild lifvets gudomliga
gnista. Vid hennes beröring tändes
lifs-kraften, en rosig färg sprider sig öfver den
kalla marmorn, och statyn lutar sig med
utsträckta armar fram mot den lifgifvande
gudinnan. På den fjärde taflan, »Själen
når målet», ser Pygmalion sina händers
verk blifva lefvande, och i ett utbrott at
kärlek och dyrkan faller han till den sköna
kvinnans fötter; hon låter honom taga
hennes hand och blickar oafvändt framför sig
med ögon fulla af nytänd undran, medan
i trädgården därutanför blommande liljor
förkunna, att våren kommit åter. —
Likaledes i fyra taflor har han på nytt förtalt
oss den gamla nordiska sagan 0111 »den
sofvande sköna i skogen», en berättelse
som särdeles väl lämpar sig att illustreras af
Burne Jones’ egendomliga snille. Flickorna,
som sofva vid sina väfstolar med slingrande
snår af vilda rosor i bakgrunden — huru
för oss ej detta med ens in i sommarens
ljufli-ga, slumrande stillhet! En af Burne Jones’
sista taflor heter »Kärlek bland ruiner». Den
var en reproduktion i olja af en akvarell,
som målats många år tidigare men förstörts
genom en olyckshändelse. Om denna tafla,
hvilken är ett typiskt exempel på Burne
Jones’ sätt att med sina taflor snarare
förkroppsliga en idé än berätta en historia,
skrifver en af konstnärens vänner
följande: »Kärlek bland ruiner» är bland
Burne Jones’ arbeten kanske det, som gör
starkaste intrycket — med denna svaga
antydan om en aldrig berättad tragedi, som
förföljer oss och ej vill låta sig bortvisas.
Bland ramlade murar och fallna kolon-
SJETTE SKAPELSEDAGEN. OLJEMÅLNING AF
EDWARD BURNE JONES.
ner, öfverspunna af blommor och
törn-rosbuskarnas sammanslingrade bågar —
den skönhet hvarmed naturen öfverskyler
människornas ödeläggelse — sitta de
båda älskande. Hon är klädd i djupt blått;
hennes armar äro kring hans hals, och hon
trycker sig intill honom för att söka tröst,
fastän hon vänder bort ansiktet och blickar
ut i rymden med sorgsna ögon, som allt
för tydligt skåda det förflutnas outsägliga
fasor. Han sitter, klädd i dystert färgad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
