Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Sillfiske på sydkusten. Af Jacob Hilditch. Öfversättning från norskan. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
JACOB HILDITCH.
Det är förunderligt, hvad
novemberdagen kan vara lugn och klar härute i
fjordmynningen! Det är nu en vecka
efter det de första båtarne kommo ilande
in från Færder och förkunnade sillens
ankomst. Hafvet ligger blankt, himlen
har låg sol och hvita skyar. Så långt
man kan se utåt, ligger båt vid båt; här
och där en hel liten flotta samlad, på
andra ställen blott en enstaka båt, lik
en gungande sjöfågel på den lugna
viken. En främling skulle förundra sig
öfver den stillhet, som, trots
mängden af folk, hvilar öfver sjön; man ser
alla båtarne, man kan räkna människorna
i dem, men där höres ingen sång,
knappast ens ett skratt, och det ropas sällan
något från det ena båtlaget till det andra.
Allt är idel arbete; hela vinterns arbete,
nästan hela årets inkomst skall nu klaras
under några få veckor.
Den förunderliga stillheten kan en
och annan gång afbrytas af måsar och
hafstärnor, som plötsligt kunna få det
infallet att skrikande fara ihop och slåss
om en enda sill midt i öfverflödet, eller
af hvalen, som också kan ha sina
besynnerliga små nycker: han finner med
ens, att det är enformigt att bara gå
rakt på och mumsa sill åt båda sidor,
och för att få litet omväxling börjar han
gå rundt i en allt trängre cirkel, pressar
ihop sillmassan tätare och tätare,
sprutar muntert upp vatten och slukar väldiga
mängder af den tättpackade sillhopen.
Hvalen »mai», som man säger.
Allt efter som dagarna gå, blir det
allt mer och mer lifligt i fjordmynningen.
Rundt omkring i vikarna öppna
salterierna sina breda dörrar och sluka
sillmassorna så fort, som båtlasterna komma in;
ute i de breda sunden och de stilla små
vattenstråken samlas uppköparskutorna
och andra handelsbåtar, och från hamn
till hamn ro eller segla små skamfilade
båtar af ett misstänkt utseende, i hvilka
färdas krämare, som sälja nästan allt
hvad jorden äger af granna, prålande
varor.
Detta lif, som under några få veckor
pulserar så feberaktigt, denna öfverdådiga
tillgång på mynt bland folk, som annars
mest hela året gå med en tom
penningpung, vänder, som man lätt kan tänka
sig, alldeles upp och ned på
förhållandena i dessa annars så allvarliga och
stillsamma trakter. Det är som om hvar
och en, som kanske förtjänat en smula
mer än de andra, tyckte att här måste
något göras: det måste bli märkbart
för alla, att man inte lider brist på
mynt. Det börjas med granna
halsdukar och skinande klockkedjor med
berlocker; elegansen stiger, när flickorna,
som rensa fisken, fä silkesnäsdukar och
hattar med praktfulla blommor. På ett
ställe slår en positivspelare sig ned för
hela veckor med sitt härliga instrument;
på ett annat ställe har ett båtlag helt
enkelt rekvirerat ett orkestrion eller något
liknande medgörligt och uthålligt
musikinstrument, och så — från lördagskväll
och ända tills det blir loflig fisketid på
söndagskvällen — går dansen i de små låga
rummen, där ända till tolf man kunna
ligga på bara golfvet under de få timmar
de ha råd att sofva mellan hvar
arbetsdag.
»Det går ut öfver kvinnfolken», säger
gammelmor, »vi måste koka kaffe och
brassa och steka och rusta båd’ tidigt
och sent, och inte se vi till något af
förtjänsten heller.»
Det kan då hända, att stadsbon med
en förebrående blick ser bort mot den
blankpolerade valnötschiffonieren med
elegant utskurna blad i matt trä, som står
emellan pinnstolen och kistan med det
hvälfda locket, eller ock mot spegeln på
hyllan med det något ojämna glaset och
allt landthandlarkramet: små
porslinskattor med starkt utvecklade murrhår, glas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
