Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En konungafamiljs afsked från sitt land. Ur efterlämnade anteckningar af Georg Ameen. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
GEORG AMEEN.
rummet, ilade redan konungens resvagn
förbi fönstren. Den sålunda öfvergifna
drottningen, som blef den varse och
insåg förhållandet, utropade: »Ah, mitt
olycksmått är då rågadt», hvarpå hon
nedföll afsvimmad.
Men för att återgå till de sista
dagarna i Karlskrona, så tillbragtes dessa
af f. d. konungen och drottningen i
deras inre rum, men alla aftnar kommo de
ut i den yttre salongen, där utom de
åtföljande herrarna äfven general Pukes
familj var samlad på drottningens
uttryckliga önskan. Drottningen var i synnerhet
road af att sysselsätta sig med husets
yngre barn. Hela hennes väsen andades
en stilla, vänlig mildhet, och de, som
endast sågo henne här under dessa
aftnar, hade svårt att sätta tro till de
ogynnsamma omdömen man om henne hört,
äfven från hennes närmaste omgifning.
Man har sagt, att hon verkade
ofördelaktigt på sin gemål, att han, skild från
henne, var mild, t. o. m. glad och
mindre envis, men att han alltid i hennes
närhet blef svår till lynnet, allvarsam,
tyst, sluten och fåordig. Onekligen
härskade mellan och omkring makarna en så
kall stelhet, att den ofta pinsamt
inverkade på hela omgifningen, men
hvilkendera som egentligen inverkade på den
andra, eller hur detta förhållande
uppkommit, utan att mildras af olyckan, var
ju icke härvidlag lätt att bedöma.
Konungen talade föga med drottningen och,
dä det skedde alltid med epitetet »lion».
»Vill hon gå in?» o. s. v. Måhända var
detta för att undvika
drottningsbenämningen. Att han till sin kungliga gemål
skulle brukat det förtroliga du — - det
hade varit mot hans natur. Mot
värdinnan i huset visade han en ceremoniös
artighet, gick aldrig genom en dörr före
henne o. s. v.
Från f. d. konungens vistande bland
amiral Pukes familj berättas några anek-
doter, af hvilka här återgifvas ett
par.
Då konungen 1807 vistades i
Karlskrona och bodde i samma hus, var han
sjuk. Då hela personalen af kockar och
konditorer icke förmådde skaffa den
kinkige patienten något smakligt att dricka,
sade han slutligen: »Gå då ner till
friherrinnan Puke och begär ett glas mjölk,
hon kan säkert skaffa det bättre». Det
erhållna glaset mjölk, med några
sockerbröd, befanns så välsmakande, att han
icke allenast året efter kom ihåg det,
utan äfven nu, då han ville vara rätt
artig, flera gånger ånyo upprepade
historien om detsamma.
Likaså en annan från samma tid.
Konungen hade nämligen då vid något
tillfälle skolat underteckna ett dokument;
men det var honom omöjligt att få en
penna, hvarmed han kunde skrifva sitt
namn. Hvarken dåvarande hofkansleren
Wetterstedt eller någon af konungens
svit kunde formera honom till pass.
Vresig befallde han då att inkalla amiral
Puke och yttrade stelt till honom: i>Han
må väl kunna formera en duglig penna!»
Amiral Puke formerade aldrig ens sina
egna pennor, men på nådig befallning
grep han nu verket an, och se, just den
pennan behagade konungen finna
»alldeles förträfflig» — hvarom han äfven
nu påminte.
F. d. konungen var ständigt klädd i
brun frack, utan annan dekoration än
det lilla hvita malteser-korset. Prins
Gustaf bar däremot serafimer-kraschanen
på sin lilla jacka. Prinsen var alltid
mild och vänlig, tillbragte nästan hela
dagarna i salongen och salen, ömsom
pratande med de åtföljande herrarne,
med hvilka han dagligen spelade några
partier schack, ömsom lekande med amiral
Pukes hemmavarande barn. Prinsessorna
syntes däremot föga. Prinsessan Sofia
liknade sin far, så i utseende som i stel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
