Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nådig herrns älgjakt. Af Erik Hedberg. Med 4 teckningar af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nådig herrns älgjakt.
361
förbi nådig herrns plats följts åt, och
Larsson gick synande efter spåren.
Plötsligt vände han sig om.
—• Jo, det är allt blodspår. Se här.
Båda herrarne blefvo oerhördt
upppiggade i en hast och skyndade fram
till Larsson utan tanke på att marken
var ganska fuktig. Generalkonsuln höll
i glädjen på att än en gång springa från
sin bössa, och nådig herrns monocle hade
i brådskan svårt att sitta kvar. Det
syntes verkligen ett och annat blodstänk,
men det skulle vara gubben Larssons
falkögon till för att hitta reda på dem.
— Det var det, jag kunde förstå —
bröstade sig generalkonsuln — att
åtminstone mitt första skott skulle ta bra.
Med så godt korn, som jag hade, går
det inte gärna bom. Sånt där känner man
liksom instinktivt i detsamma skottet går.
— Jag är alldeles säker på, att också
jag skickade honom en kula i kroppen
— försäkrade nådig herrn — vi få väl
se. Vi få nog snart tag i honom.
Märkvärdigt, att en så svårt särad älg kan
springa undan något alls. Förmodligen
är han genomsållad af fyra kulor. Ralle
ligger nog hos honom och väntar på oss.
Det hade på en gång blifvit en
sådan annan ton och säkerhet. Det var
bara den tvärviggen Larsson som inte
ännu såg alldeles riktigt öfvertygad ut.
Gubben stöflade i väg fram efter spåret,
granskande och forskande. Där älgarne
hade skilts åt, stannade han en lång
stund och synade noga marken framför
sig. Så vek han af från oxens spår och
försvann inne bland buskarne.
En halftimma ungefär var han borta.
Och när han kom tillbaka, såg han alls
inte så strålande glad ut, som en
jaktherres tjänande jaktkamrat bör se ut, dä
jaktherren och hans gäst ha anledning
tro sig ha skjutit ett högdjur.
— Nå, Larsson, har Larsson hittat
på honom? Han ligger väl nu.
— Jo, nog har jag hittat på honom,
men inte ligger han. Han står och
hänger mot en gran inne vid ett kärr, och
käken har han afskjuten, så att den
hänger rätt ner. Bloden rinner bra nog
om’en, men nog lefver Kan än. Vi ä’
väl tvungna ge’n nådeskottet.
— Tvungna? Hva menar Larsson?
Så kostlig Larsson ser ut. Har han sett
spöken? Ha ha.
— Jaa, det tror jag, jag har,
svarade Larsson fullkomligt allvarsamt, för
styggt såg det då ut.
Herrarne kunde inte låta bli att
skratta, men kunde i alla fall inte värja
sig för aningen, att inte allt stod
rätt till.
— Hur är det fatt, Larsson? kom
det till sist från generalkonsuln. Vi måste
väl gå dit bort och ge nådeskottet åt
vår älgoxe.
— Älgoxe! Ursäkta, herr
generalkonsuln menar nog älgkalf —
Nu kom det försmädliga grinet fram.
Herrarne alldeles förstummades. På
en lång stund sades inte ett enda ord.
Larsson betraktade de lyckliga
nimroderna med en vek, nästan medlidsam
blick. Slutligen bröt han tystnaden:
— Nåå, hur ska’ vi göra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
