Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Midsommarvaka. Af Ingeborg Kleen. Med vignett af Tyra Kleen - Intryck från konstutställningarna. Af Karl Wåhlin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
midsommarvaka.
37I
hviskning! Hvad gör det, hur många
timmar dagen sedan skänker honom, —
han har skådat dess skönaste ögonblick
ansikte mot ansikte och vet, hvarför han
lefver.
Det for en darrning öfver sländans
fina vingar, och vasstråt skälfde lätt;
morgonens första kåre strök med sakta,
omärklig krusning öfver vattenspegeln;
och jag visste, att nattens bindande
trollmakt var löst och att naturen skakade
af sig drömmens och dvalans domning.
Guldglansen i norr hade slocknat ett
ögonblick men tändes igen till en skär
rodnad, allt bjärtare och bjärtare, där
solen nalkades öfver trädtopparna.
Barrskogens sus vaknade och fåglarnes första
locktoner och insekternas fina surr,
däm-padt och beslöjadt ännu, liksom i bidan.
Nu tändes den första gnistan öfver
skogsbrynet, och solen höjde sitt
strålande anlete och kastade sina första ljusa
blickar som hoppande guldstänk öfver
vattnet: och i samma ögonblick bröt hela
skogens fågelvärld ut i morgonens stora
jublande symfoni. Långsamt, skälfvande
af tyst, oändlig trånad, öppnade den stora
näckrosen sitt slutna, bländhvita
blomhölje och vände sin egen sol emot
ljusets bad; och min slända lyfte sina
gnistrande vingar. Hon sväfvade några
gungande tag öfver vattenytan, där
solglittret dansade och lekte mellan de
hviskande vasstråna; så spände hon
vin-igarna och flög — hän emot solen, — och
mina ögon bländades och lämnade henne,
— dit, där ingen kan följa och fånga
henne och där blicken drunknar i ljus.
INTRYCK FRÅN KONSTUTSTÄLLNINGARNA.
AF KARL WÅHLIN.
Med i bild.
För den, som på vägen till eller från
endera af våra nyligen afslutade större
konstutställningar ägnade någon stund åt
naturbetraktelser (hvilket bland annat kan
hafva det goda med sig att öfva blicken
till konstbetraktelser), låg det nära till
hands att reflektera öfver den djupa
parallelismen emellan naturens ifver att bringa
oändligheten af hela sitt slumrande lif i
dagen och den oemotståndliga driften hos
konstnären att pröfva arten och styrkan af
alla sin personlighets möjligheter.
Huru ändamålsenlig och fulländad,
tänkte man kanske då, är icke med
hänsyn till sitt förlopp och sina resultat den
förra processen jämförd med den senare!
Om också naturen utvecklar ett oerhördt
slöseri af krafter, så att det allra mesta af
lifsämne måste förtvina utan att kunna
uppfylla sin bestämmelse, så finnes det dock
för dessa krafters utveckling intet annat
hinder än afgränsningen inom naturens egna
skrankor. Hos trädet råder ingen
villrådighet 0111 hur det skall växa, och hela sin
energi sätter det in på öfvervinnandet af
yttre motstånd. Huru lätt och omärkligt
dör icke i den vaknande naturen allt, som
icke äger de fulla, starka lifsbetingelserna!
Med hvilket jubel utvecklar sig icke
stjälken ur roten och blad och blomma ur
stjälken, endast elementerna gifva sitt
bistånd !
Mörk och tragisk ter sig vid sidan 0111
denna utveckling den, hvars blomma och
frukt är konstverket. Mörkare och mera
tragisk blifver den dag för dag. Ju mera
mänskligheten äter af kunskapens träd på
godt och ondt —- och när har det ätits
däraf så som i våra dagar? —, dess mera
villrådig måste den stå inför det instinktiva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
