Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Intryck från konstutställningarna. Af Karl Wåhlin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.>74
karl wåhlin.
samma synpunkter prisa dessa bilder, för
hvilka ofta hustaflans bibelspråk synas ha
varit texten. Och då jag gläder mig åt
att svenska statens samlingar i år blifvit
riktade med Larssons 26 akvareller »Ett
hem i Dalarne», är det ej minst för den
stora uppfostrande betydelse de äga i sin
förmåga att träffa de renaste strängarne
hos de enklaste människor. »Konvalescens»
är pärlan af allt hvad Larsson målat öfver
sitt hem. Hustrun, hemmets goda genius,
sedd med en älskande makes ögon, hvilar
på sin sjukbädd. En ljus, öm och
hoppfull stämning lyser fram i den tunna, klara
färgskalan, och i sin passiva kraftlöshet
uttrycker den tillfrisknande hela sitt väsens
värme i en djup blick.
I sin kartong till en gobelin har
Larsson gifvit »Handarbetets vänner» en uppgift,
som kommer att sätta den berömliga
anstaltens skicklighet på ett ganska
allvarsamt prof. Kompositionen är hämtad från
en af Larssons akvareller, hvars lilla
format utan tvifvel är fördelaktigare för bildens
intima hållning än kartongens väldiga yta.
Det första man såg, när man trädde
in i utställningssalen, var fyra
landskapsmålningar af Karl Nordström. De
utgjorde liksom basen för anordningen af
utställningen och gåfvo den en dominant
af starkt och kärft lynne, som tonade ut
i rummet och gaf återljud i mängden af
de öfriga konstverken. Platsen var riktigt
beräknad. Mer och mer har Nordströms
konst fatt en prägel af naturlig auktoritet.
Den säger till somlig konst: »Lämna mig
i fred», till annan: »Sitt vid min sida»,
men den går icke ur vägen för någon,
den har den födde härskarens later. I
alltjämt växande fasthet och lugn mejslar
den in sina intryck i våra sinnen och
kommer öfver oss med makten af en smärta,
som man ej vill undvara.
De tre från vestkusten hämtade
motiven visa i min tanke konstnären på
höjdpunkten af hans tillryggalagda bana. Ur
den knappa, grofbuggna formen väller
känslan fram i enkel storhet och med
betvingande kraft. »Berget» röjer en nära nog
Böcklinsk ingifvelse.
Eugen Jansson anordnade förlidet år
en omfattande separatutställning — utan
tvifvel rätta sättet att framföra hans
arbeten, som äro ytterst ömtåliga för allt
sammanställande med annan konst. Redan
på denna framträdde de nu utställda
arbetena, af hvilka »Riddarfjärden» — nyligen
af ett antal konstvänner skänkt till
Nationalmuseum — är ett märkligt och i
konstnärens produktion centralt arbete, hvarför
det måste anses lyckligt att han just med
detta blifvit representerad i statens
samlingar. För Janssons lyriska temperament
ligger det måleriska motivet i
färgsensationen. Vid olika tider af dygnet och under
skiftande atmosfäriska förhållanden målar
han gång på gång de utsikter, som ligga
inom rayonen af hans konstnärliga
observatorium på Söder, och det intensiva
genomarbetandet af stämningen i förening med
det blott antydande i den plastiska
utformningen gör att man kan se flera sådana,
målningar vid sidan af hvarandra utan att
tänka på enheten i motivet. I själfva
verket föreställa de ej heller detsamma.
Konstnären destillerar blott ut ur motivet för hvar
gång skiljaktiga essenser af naturstämning,
allt det materiela i detsamma låter han
fara.
En trygg och vänlig själ talar till oss
ur Nils Kreugers arbeten. När han går
på gatan i rusk och skymning, njuter han
af att se ljusen blinka bakom däfna
fönsterrutor, och det landskap, där han
känner sig mest hemmastadd, är den böljande
ängsmarken, som när nötboskapen med sitt
saftiga gräs. Han har en liflig känsla för
linjernas rytmik så väl i terrängen som hos
de betande och idislande korna, och han
sammansmälter djur- och
landskapsmålningen till en vacker helhet. Äfven hästen
är föremål för hans lifliga intresse. Det
är ej rasdjuret han skildrar utan vår
»tjänande broder» framför droskan, åkarkärran och
spårvagnen. Hans förtrogenhet med denne
framträder i de tre vackra
Stockholmsbilderna för i år, och särskildt utmärker sig
»I spårvagnsstallet» för fart och lif i de
springande hästarne, af hvilka en bär
stallpojken på ryggen — ett motiv som alla
hufvudstadsbor känna till och känna igen.
Bland den yngsta generationen af
målare tilldrog sig H. Norrman största
intresset, i synnerhet för »Vid åkanten»,
denna målning liksom hans öfriga utförd
i en massiv teknik, som ger intrycket af
gobelinsväfnad. Med sin klang i guld och
rödt varslar den om en själfständig och
egenartad koloristisk begåfning. Det trögt
rinnande vattnet med sin simmande nate
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
