Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Vaucluse och dess Petrarcaminnen. Af Olof E. Bosson. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vaucluse och dess petrarcaminnen. 4II
handböcker och andra skildringar samt
på själfva platsen af ciceroner och annat
godt folk, alltid hitta det rätta, men vi
skola nu med Petrarca själf som ciceron
söka taga oss fram -— och så bege vi
oss ut på upptäcktsfärd.
Vi styra kosan öfver byns lilla
skuggrika, pittoreska torg, göra ett kort
besök i kyrkan från slutet af
elvahundratalet, enligt sägen uppbyggd för att
påminna om tillintetgörandet af en grym
lager, viburnum, vildfikon och djupröda
rosor, som behagfullt kasta sina klängen
ned till vattenytan. Det sjunger, porlar
och hviskar omkring oss, lekfulla,
silf-verglittrande kaskader kasta sitt skum
upp i vårt ansikte; det är som en yster
lek af källans nymfer, glada att hafva
sluppit från bärgets dystra innandöme
ut i en solbelyst värld. Det var med
dessa nymfer Petrarca en gång förde
sin ihärdiga strid om besittningen af
DET PÅFLIGA PALATSET I AVIGNON.
drake, som en gång härjade den
kringliggande trakten, och komma så ut på
bron, som leder öfver floden. Här är
rätta stället att taga en öfverblick af
Vaucluse. Rundt omkring oss höja sig
branta klippor, som skifta i rödt, gult
och svagt blått, öfverst kala,
söndersplittrade, längre ned täckta af en
sparsam vegetation af gran- och buskväxten
Öfver oss hvälfver sig himlen djupblå,
utan en molnstrimma; under våra fötter
brusar floden fram öfver gigantiska
klippblock, glittrande smaragdgrön, kantad af
sin kära trädgård — den vackraste han
någonsin skådat —; det var i denna ljufva
dal han första gången lärde
mänskligheten att tankfullt lyssna till slagen af
naturens hjärta och söka tyda dess språk.
Hit flydde han »som till en lugn hamn»
för att finna ro från en lidelse, som blef
honom öfvermäktig, här lämnade han
för alltid kvar sitt hjärta, och hit
upphörde han aldrig att längta tillbaka. Vi
låta honom själf skildra sitt kära
Vaucluse -— han kände det väl, sedan han
med längre och kortare uppehåll här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
