Ord och Bild / Åttonde årgången. 1899 / 435 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder - I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kur för det s. k. kunskapsträdet på godt
och ondt, bibehåller han något af denna
olycksaliga blyghet, — blandad med
trots — han vet icke hvad han innerst
tror och kan aldrig underordna sig under
ett tankesystem. I korthet sagdt:
slafmärket att slitas mellan stämningar och
aldrig vara sin egen är redan inbrändt
på hans panna. Han är, säger han om
Johan, »en kvaderon», en
sammansättning af »pietism, romantik, realism och
naturalism», ett lappverk. Det är
kulturens inverkan som här första gången
visat sig och som påtryckt honom
dessa fyra stämplar, som alltså gjort honom
icke till en enhetlig människa utan till
en splittrad, sammanhangslös varelse.
Ord sådana som »öfvergångsmänniska»,
»affälling» börja redan nu tråda sin
häxdans i Strindbergs fantasi och
»återgång», »affall» och »samvetskval» bli i
hans diktning grundbegrepp.

Detta ynglinganaturens slafmärke är
på en gång den missnöjda
upproriskhetens samt blyghetens och
försagdhetens människostämpel. Blyghet och
upproriskhet tillsammanlagda alstra
emellertid ej handling, de alstra blott
klander, steril kritik, munhjältemod och
kvickhetsjakt. Både studentvärlden och den
röda-rums-värld, i hvilken Strindbergs
alter ego rör sig, äro ett slags bureaux
d’esprit, den upplösande ironiens
lekstugor. I Uppsala finner han en
eftersägande samtalston, där allt går ut på raljeri
eller skvaller — anekdotberättarna stodo
här högt i kurs, och de, som kunde
deklamera andras vackra skaldestycken, voro
också omåttligt uppburna — intet eget
får han där till lifs, idel långods.

Rob. Roesler fot. AUGUST STRINDBERG 1869.

Johan-Strindberg försökte nu den
andlige yrkesmannens roll. Han blef
tidningsskrifvare. Som sådan förtjänade
han »ej så mycket som ett stadsbud».
Han hade förut pröfvat folkskollärarkallet
med en alls icke föraktlig beslutsamhet.
Man märker tydligt nog, att det
är Johans afsikt att om möjligt kämpa
sig fram i det praktiska. Det är ty värr
ej framgången i lifvet han här finner,
och det är den jordiska framgången,
ryktbarheten, han med all ungdomlighetens
trånad svärmar för — ack! hvilken
härlig lott att vara snille, att ej vara
anonym här i världen — men han är dömd
till olyckan att släpa för sitt dagliga
bröd. Festlifvet ger honom ibland
illusionen af den suveränitet öfver lifvets
förhållanden han åtrår, men hur fattig
ter sig icke orgien vid några
punschbuteljer dagen efter! Trältjänsten för
penningeförvärfvet medelst uppfostringsarbete
uttrycker »tjänstekvinnans son»
drastiskt på följande sätt, när han
uttråkat och uttröttat sig som
folkskollärare: »Det är bestämdt tyngre än att stå
vid en skruf eller krän på en maskin och
dock lika enformigt.»

Och om förhållandet mellan lärarens
och lärjungens arbete heter det, sant
nog, att lärjungen inbillar sig, att hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>