Ord och Bild / Åttonde årgången. 1899 / 437 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder - I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

böcker var ett lån ur någon dansk bok,
kunde han högt och heligt bedyra, att
han icke läst boken.

Något mera ömkligt än det dåvarande
samhällets sätt att upptaga den unga
litteraturens stridshandske är svårt att
upptänka. Man märkte icke ett spår af
förstående, icke ett spår af erkännande,
att det verkligen var, som det i
»Hamlet» heter, »något ruttet i Danmark»,
man tycktes icke ana, att denna rörelse
verkligen angaf ett djupt liggande
ungdomsbehof af emancipation från
slafbundenheten under konventionel frasdyrkan
och mammonsdyrkan, ett behof att gissla
officielt kryperi och byråkratiskt
öfversitteri. Man mottog all protest, äfven
den mest berättigade mot de löjligaste
missförhållanden, som man själf inom
skål och vägg gjorde sig lustig öfver,
med en frammumlad ed öfver de »unga
bråkmakarna, som icke voro torra
bakom öronen», öfver »tidningarna», öfver
»folkmötena», och, när man ville vara
riktigt djärf, öfver »universiteten, som
satte myror i hufvudet på studentpojkarna».
Husfadern vid middagsbordet
affärdade det hela med ett »fy fan», som
var hans vädjande till högsta instansen
i denna brottmålssak, kommenteradt af
hans maka med ett svåruttydbart: »ja,
den ungdomen!»

Detta pinsamma skådespel af ungt
blod, som svallade öfver och begick
förlöpningar, och en envis döfhet hos
»samhällets pelare» var allt hvad som för
tillfället resulterade af 80-talets vittra
härnadståg. Här intresserar oss dock
blott närmast frågan, hur 80-talets
författargeneration kunnat bli sådan och
genom hvilka egenskaper Strindberg
kunde bli dess svenske ledare.

Math:s Hanson fot. AUGUST STRINDBERG 1870.

Något naturevangelium à la Rousseau
hade han ännu icke förkunnat, apostlasidan,
reformatorstålamodet hade han
aldrig haft. Men det fanns ett gemensamt
drag hos dessa skriftställare, som hos
honom var starkt utveckladt. Det slår
oss, när vi blicka tillbaka på den
produktion som nu framkom, att hos alla
dessa då unga förmågor fanns en nära
nog medfödd observation, det förefaller
oss som om rent af från början, när de
slogo upp sina ögon mot lifvet, i den
blick, hvarmed de sågo sig omkring i
världen, kunde spåras teoretikerns
granskande, grubblande, nyktra ärelystnad,
det som förvärfvat vårt århundrade
namnet af »vetenskapens och upptäckternas
tidehvarf». Redan som barn höra de
till de ungar, som tidigt vilja pröfva
vingarna och önska sig ut ur boet, äfven
om boet lockar med hemmets alla
behag. Som ynglingar visa de uppstudsighet
mot både skola och universitet, ja,
icke ens partibanden och kotterivänskapen
kunna riktigt fängsla och hålla dem
kvar, och äfven kärlekens s. k.
rosenbojor gjorde dem snarare ledsna än glada.

Det var ett underligt lillgammalt
släkte som hade födts till världen. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>