Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Tre dagar i Kabylien. Af Hugo Wachtmeister. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
hugo wachtmeister.
oss till forskningsfärder inom relativt
ociviliserade regioner, att vi slutligen
åtlydde maningen.
Järnvägsresor — äfven i Södern —
äro sällan intressanta. Det prosaiska
fortskaffningsmedlet synes hafva takt nog
att ej oskära den stämningsfulla naturen
och föredrager — för öfrigt af lätt
insedda skäl — ödemarker och
jordbruksdistrikt. Algeriet gör härifrån intet
undantag, så mycket mindre som de
pittoreska partierna i detta land
hufvudsakligen hålla sig längs kusten och landets
inre utgöres af långsluttande, kala åsar
och ödemarker utan annan vegetation
än dvärgpalmen, Asphodelus och Scylla
maritima, eller ock af nybyggarområden
på slätterna med vin och hveteodling
samt små eucalyptuslundar kring byar
och stationer.
Med glädje hälsade vi därför, efter fem
timmar, järnvägens ändpunkt, den stora
byn Tizi-Ouzou. Utan att ägna
densamma någon uppmärksamhet, skyndade
vi dock till det, som ögonblickligen
fängslat våra ögon — marknadsplatsen.
Ett böljande haf af solkiga burnus,
mottagande tillflöden frän alla vägar,
rörliga likt smutsgrå floder. Kanske ett
tiotusental kabyler i trängsel med magra
nötkreatur och fjäderfän inom en stad af
små låga tält, härbergerande de
allmännaste handelsvarorna, fikon, bomullstyg,
tvålar och vax.
Enegen ensamhetskänsla bemäktigade
sig oss, då vi trängde oss fram i dessa
krälande massor, hvilka sägas vara så
fientligt stämda emot européerna, att
de endast afvakta den tidpunkt, då
fransmännen skola råka i politiska
svårigheter, för att göra uppror. Kabylerna äro
ett helt annat folk än de s. k. araberna
i Algeriets städer och västra hälft, hvilka,
ursprungligen inflyttade från skilda håll,
hafva ett vackert utseende, äro
godmodiga och resignerade men äfven ohjälp-
ligt lata. Kabylerna hafva, efter hvad
jag kunde finna, ingen rastyp, äro i
allmänhet fula, osnygga, hätska mot
främlingar men arbetsamma. Deras kvinnor
åtnjuta större frihet än arabernas. De
äro ej beslöjade och gå fritt ikring men
användas till strängt arbete. På
marknaden syntes emellertid, kanske af detta
senare skäl, endast män.
För en ytlig iakttagare äro
kabyler-nas hätska känslor emot européerna
ingalunda lätta att upptäcka. Oss tog
åtminstone ingen någon notis om.
Men under 1871 års krig visade de,
hvad som doldes bakom den slutna
masken.
Hela Kabylien råkade i uppror.
Fransmännen undanträngdes till städernas
närmaste områden, och mot de nybyggare,
hvilka ej. i tid hunno undan, begingos de
vidunderligaste grymheter.
Straffet blef ock strängt, i det att
hälften af infödingarnes jord, och det all
slättlandsjorden, sekvestrerades. Detta
har säkerligen icke blidkat deras
känslor.
Alla dessa nybyggen, som ligga
kringspridda på slätten, kunna sägas hvila på
en vulkan. En gnista blott, och de
sopas bort af en förfärande brand, innan
ordningen hinner återupprättas. De ända
till barnslighet misstänksamme
fransmännen följa nu med ängslan några engelska
kvinnliga missionärers verksamhet i
Kabylien, hvilka i sammanhang med de
allmänt gängse krigsryktena gentemot
England påstås drifva upprorisk
propaganda. Alla dessa hörsägner trängde sig
ovillkorligen på oss, då vi armbågade
oss fram i den smutsiga trängseln och
endast möttes af ogenomträngliga,
likgiltiga, mörka ögon.
Så långt ögat kunde skåda, ingen
europé. Någon stadga åt detta vilda
kaos ansågo vi dock en del infödda
soldater — turcos — gifva, där de som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
