Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Tre dagar i Kabylien. Af Hugo Wachtmeister. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
hugo wachtmeister.
Ett ögonblick framskymtar bergskedjan
i hela sitt isiga majestät, förberedd af
otaliga, genom djupa raviner skilda åsar
och berg. Uppklättrade på
bergstopparne ligga små kabylbyar, från hvilka
röken ringlar blå mot de mörka bergen.
Men taflan skymmes åter af åsen,
uppför hvilken vi åka och på hvars
innersida vi envist hålla oss. Äfven
härifrån är utsikten vid, men den famnar
civiliserade trakter, den stora slätten
med Tizi-Ouzou som en hvit fläck och
längst i fjärran Atlasbergen.
Uppför bär det i rask traf, i de mest
oväntade vindlingar. Ständigt sitta vi
i spänning att få se den väldiga taflan
åter upprullas för oss, lika ofta blifva vi
besvikna.
Endast någon gång undfaller oss ett
utrop, och det ödsliga, majestätiska, i
storslagenhet med Schweiz täflande
landet ligger för oss.
Uppför och uppför i rask traf,
raskare måhända än våra
djurskyddsföreningar skulle gilla.
Kaffekoppen vid den kabyliska
hållplatsen lockar vår kusk. Men stundom
gäckas mänskliga förhoppningar.
Kaffe-serveringen var stängd i anledning af
arabernas fastemånad Ramadàn. All föda
är förbjuden före kl. 6 på aftonen.
Hungriga och melankoliska sutto från
marknaden hemvändande kabyler
hopkrupna å sina platser. De fäste ingen
uppmärksamhet vid oss. Endast några
småparflar följde oss tiggande, försvunno
och döko åter upp vid nästa sväng.
Tack vare branta genvägar taga sig
fotgängare lika fort fram som åkdon.
Vegetationen började emot höjden
tunnas af, men ännu blommade bellis och
smörblommor längs vägkanten, fast det
var januari månad. Och glesa, gröna
korkekar förmildrade ännu landskapet,
hvars konturer blefvo djärfvare och större
för hvarje vägens vindling. Vi foro nu
längs åsens kam, skådande ut öfver
tvenne världar. Till höger den otämda karga
naturen i ytterlig storslagenhet, till
vänster den mera banala, genom européens
hand spaknade slätten.
Högt framför oss vinkade dagens
mål, en fyrkantig, ful byggnad, enligt
kuskens utsago Fort National.
Gående för att räta ut våra stelnade
ben beträdde vi efter 4 Va timmes
åkning fästningsområdet. Dold inom
murarna låg en liten fransk by med kyrka,
träd, hotell och framför allt kaserner.
Hotellets mörka rum — mitt liknande
en källare, utan fönster och med
sten-golf — inbjödo ej till hvila, hvarför vi
genast gåfvo oss ut, klättrade uppför
trapporna bak stadens enda gata och
skådade ut genom fästningsmurarnes
skottgluggar öfver landet, som stort, vildt,
dystert och liksom sönderslitet låg
under oss.
Det vore svårt att karaktärisera den
egendomliga taflan — kanske snarare
storslaget besynnerlig än i vanlig bemärkelse
vacker. Min reskamrat ville närmast
förlikna densamma vid utsikten från
Darji-ling vid Himalaya, ehuru naturligtvis i
förminskad skala.
Men mörkret föll pä, och luften
kyldes af. Vi måste, trots vår motvilja,
öfverlämna oss åt det fruktade hotellet,
i hvilket den landtliga värdinnan
emellertid bjöd på en utmärkt middag.
I månskenet vandrade jag senare af
och an på den trädplanterade gatan eller
snarare vägen. Ingen människa syntes;
endast några hundar skällde, tills med
ens några skrällande toner kommo mig
att spritta till. Zuav-musiken
marscherade genom gatan, blåsande tapto, följd
af några manliga ungdomar.
Fästningsportarne stängdes, och det
blef åter tyst. Inom sina murar hvilade
det lilla samhället i säkert förvar för alla
kabyler, ointagligt på den dominerande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
