Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Tre dagar i Kabylien. Af Hugo Wachtmeister. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
hugo wachtmeister.
däst ser gamla hexor. Unga såväl som
gamla bära talrika smycken af gammalt
silfver.
Någon butik eller försäljningslokal
kunde vi i hela byn ej upptäcka. Våra
pojkar visade oss som enda sevärdhet
en primitiv smedja, där i mörkret några
sotiga figurer använde redskap, hvilka
jämte hela interiören ledde tankarne till
järnålderns tider. Utanför sutto
hopkrupna väntande kunder, som hälsade oss
gravitetiskt.
Nästan med lättnad drogo vi oss ifrån
denna tafla af outvecklad mänsklighet.
Hvarpå tänka de, dessa kabyler, då
de följa oss med sina outgrundliga
blickar? Hvarom tala de så ifrigt
sinsemellan, då de sitta på huk midt emot
hvarandra? Ej om familjen — de ha ringa
familjekänsla; ej om religionen — de
äro ej religiösa; ej om kommunalstyrelse
eller öfverhet — därom hafva de blott
primitiva begrepp; ej om jordbruket —
det är sig alltid oföränderligen likt.
Hvaraf kommer då nationalkänslan,
som, trots frånvaron af alla de band,
som vanligen knyta individen vid
moderlandet, här glöder under askan och som
skulle komma alla dessa människor att
med fanatism gå i döden?
En fransk eller arabisk namnstyrelse
borde väl vara dem likgiltig, då de ju
ej besväras af vare sig skatter,
militärtjänst eller ämbetsmän.
Men kanske känna de vantrefnad, då
deras utpräglade krigareinstinkter ej få
tillfälle att utveckla sig. Fransmännen
förhindra nämligen de förr vanliga striderna
mellan de skilda »cofs» (stammar eller
byar), hvilka utgjorde kabylernas
hufvud-intresse.
För öfrigt, de äro af annan ras;
kanske kunna vi aldrig lära att förstå deras
tankegång.
Här ha de lefvat sedan århundraden,
kanske årtusenden tillbaka. Millioner
efter millioner ha fört samma tillvaro,
byggt sina hus på samma sätt och på
samma platser, gifvit sin jord samma
primitiva bruk, sträfvat för ett torftigt
lifsuppehälie, tänkt samma tankar, knappt
fört en individuel tillvaro. Och alla kullar
äro betäckta med tallösa stenflisor —
namnlösa grafstenar öfver glömda — jag
skulle vilja säga fragmentmänniskor.
Men äfven de få européerna i det
lilla samhället Michelet väckte en
beklämmande stämning, utkastade som de äro
i denna barbariska värld.
Måhända var medlidandet ej på sin
plats, ty de få befintliga ungdomarne
voro pä kvällen mycket muntra och gjorde
med en ohygglig messingssextett väsen
för hundra.
Det gick väl för sig, sä länge de
blåste tapto på vägen, men snart inträngde
de i den smutsiga matsalen, vår enda
reträttplats, underhållande oss med
mar-seljäsen, såväl blåst som sjungen.
O väsendet var bedöfvande. Alla sökte
öfverrösta hvarandra, brottades och
dansade med totalt förbiseende af mina
försök till brefskrifning.
En arab i turban med
kamelhårssnören, som lät sig serveras middag,
betraktade den demokratiska samlingen
med orubbligt allvar.
Vi sökte däremot en tillflykt hos
aristokratien, som i en sidokammare med
kafferep fördref söndagsaftonen.
Äfven här behandlades vi som vore
vi luft.
En rödhårig dam förde ordet med
stor jargon och ansågs, att döma efter
skrattsalfvorna, vara spirituel. Småbarn
utfyllde pauserna med skrik.
Som brefskrifning äfven här var
omöjlig, inläto vi oss i samtal med värdinnan,
som med familj deltog i kafferepet.
»Finnas mänga nybyggare här på
trakten?» — »Nej, endast en, hvars hustru
dock har rest ifrån honom.» — »Men alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
