Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur en märklig kvinnas lif. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466
sigrid platen.
hafva de hvar för sig lefvat ett lif fylldt
af de intensivaste lifsintressen, lefvat det
icke halft såsom hvardagsmänniskorna,
utan helt och fullt såsom endast verkliga
personligheter kunna lefva.
Katharina Elisabeth Textor,
kejserlige rådsherrn Johann Kaspar Goethes
maka, förtjänar dock att icke glömmas.
Hennes samtid är enstämmig i sin
beundrande uppfattning af henne. En af
hennes furstliga vänner — ty sådana
hade hon icke så få — yttrar sålunda:
»Det har aldrig förundrat mig, att hon
födde oss en Goethe». Efter sitt första
samtal med henne utropar Wieland:
»Nu förstår jag, hur Goethe blifvit
den man han är». Senare säger han:
»Det finns ingenting i världen, som
går upp emot kvinnor af detta slag —
skada blott, att de blifva allt sällsyntare.
Fru Goethe är drottningen öfver alla de
kvinnor, som äga hjärtats och förståndets
gåfvor; himlen vare lof, att det också
här (i Weimar) finnas några, som äro
värdiga att tjäna under hennes fana». En
annan samtida skrifver: »Om Goethes
ipor kan jag ingenting annat säga, än
att hon är öfver all beskrifning upphöjd.»
Hertigen af Weimar slutligen, Goethes
gynnare och vän, yttrar i ett bref till
henne själf: »Att jag älskar och
högaktar er, vet ni. Jag behöfde alltså
icke säga det, men eftersom de två orden
nu stå där, så må de stå kvar; de
omfatta allt hvad man icke kunde utsäga
med tre millioner ord».
I dessa dagar, då den frejdade sonens
minne än en gång ärats af en
beundrande eftervärld, kan det kanske vara
skäl att äfven återupplifva moderns. Icke
det, som för henne var hufvudsumman
af lifvet — att hon var moder åt Goethe
— skall i denna skildring ensamt få gälla.
Det är bilden af Elisabeth Goethe
själf, denna begåfvade, för sin samtid
märkliga, för oss, »sena tiders barn»,
i mångt och mycket efterföljansvärda
kvinna, min penna skulle vilja frammana.
När man på Petersfriedhof i
Frankfurt am Main står framför den ytterst
anspråkslösa minnesstenen öfver makarna
Goethes grafvar, rinna en ofrivilligt i
hågen sonens ord: »Bref äro de
viktigaste minnesvårdar, som en
människa kan efterlämna». Hans moder har
ock genom sina egna bref satt sig en
varaktig minnesvård, och en
berömvärd pietet har lyckligtvis bevarat en
ovanligt rikhaltig samling däraf åt
eftervärlden. Det är icke allom gifvet att
skrifva karaktäristiska bref. Fru Goethe
kunde det, trots sin föregifna
»bläckskygghet», trots sitt påstående, att
bref-skrifning för henne var liktydigt med —
»tumskrufven». Man behöfver icke läsa
många af dessa bref för att blifva djupt
intagen i den kärnfriska, älskvärda,
originela personlighet, som öfverallt lyser
fram mellan raderna. Hon har en talang
att framställa händelser och personer på
ett åskådligt sätt och fäller de mest
träffande yttranden. Full af humor, tillåter
hon sig då och då en liten gammaldags
grofkornighet, och i rättmätig förtrytelse
öfver någon tidens förvändhet är hon
med sitt lifliga sinne heller icke rädd
för ett och annat kraftord, såsom »Potz
tausend» eller dylikt. Öfver sig själf
och sina egna små svagheter skämtar
hon ofta godmodigt. Med ett ord, hon
ger sig själf i dessa bref, sådan hon går
och står, på sitt bottenärliga, rättframma
sätt, med en omedelbarhet, som ännu
efter hundra år förmår fängsla. Man
måste i sanning gifva Goethe rätt, då han
säger: »Ur hvarje rad af hennes bref
talar hennes karaktär.» Hon skall också
i det följande själf få tala så mycket
som möjligt. Alltför präktiga äro många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
