- Project Runeberg -  Ord och Bild / Åttonde årgången. 1899 /
472

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur en märklig kvinnas lif. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

472

sigrid platen.

»mitt kök och mina pigor, som vore de
hans egna», föranledes hon till utropet:
»Ack, herre Jemine! Fru Aja* blir då
exercerad till gagns!» Det enda som
grämer husmodern är att »dessa
människobarn röka tobak dagen lång; mina
rum se ut som en högvakt!» När »hela
detta spektakel» — så kallar hon 1793
års krig — drar ut i det oändliga,
skrifver hon dock slutligen: »Jag börjar bli
hjärtligt utledsen på detta. Ordning och
lugn voro sen unga år mitt rätta element,
nu på gamla dagar äro de mig ett
verkligt lifsbehof — sen 1790 lefver jag i
nästan ständig oro. Mitt hus har
blifvit erbarmligt nedsöladt, och är historien
väl en gång förbi, så behöfver jag ett
helt år att åter iståndsätta allt •>.

Det är här hela tiden tal om det s. k.
»Goethe-Haus» vid Grosser Hirschgraben
i Frankfurt, hvilket nyligen återställts i
i sitt gamla prydliga skick. Främlingen
är där i tillfälle att se de rum, där
Goethe föddes, där han lekte som barn
och där hans första dikter skapades. I
detta hus framlefde fru Goethe 46 år,
och dessa rum bildade ramen kring
många såväl glada som sorgliga
tilldragelser i hennes lif. Det var här hennes
make hemsöktes af det slaganfall, som
efter en läng och tålamodspröfvande
sjukdom lade honom i grafven. Under
denna svåra tid hade hon återigen full
användning för sitt lyckliga temperament,

* »Fru Aja» är sonens skämtsamma
benämning på modern. Det är förmodligen en
anspelhing på den fru Aja, som förekommer
i den unge Goethes favoritlektyr »De fyra
Haimonsbarnen.» — Någon likhet mellan en
episod i boken och ett tillfälle, då »mor Goethe»,
såsom beskäftig husfru hämtar upp källarens
äldsta och bästa viner för att traktera honom
och hans unga vänner, torde ha väckt idéen
hos honom. Själf kallar hon sig företrädesvis
med detta namn, hvilket så småningom
adopteras af hela vänkretsen, ända till Wieland och
hertiginnan af Weimar.

för att hålla både hans och sitt eget
mod uppe. Men hon skulle icke haft
nog af detta ensamt, hade hon icke på
samma gång ägt det fasta stödet af sin
innerliga gudsfruktan. Goethe kallar
henne »en kvinna, som i
gammaltestamentlig gudsfruktan lefvat ett duktigt lif,
full af förtröstan på den oföränderlige
folk- och familjeguden». Själf bestyrker
hon dessa ord genom sina bref, som
äro uppfyllda af bibliska citat och
ordvändningar. »Jag har en fast
tillförsikt till Honom, som ännu aldrig
öfvergifvit mig i nöden» — försäkrar hon—,
»det är denna tro som är den enda
källan till mitt ständigt glädtiga sinnelag».
Endast en har hon under denna
pröfvande tid gifvit en inblick i sitt inre.
Det är till den fromme Lavater hon
skrifver om sin mans sista lefnadsår.

»Det lif han nu lefver är ett
formligt vegeterande. Försynen finner för
godt att föra mig till målet genom
allehanda vägar, ty att jag lider förfärligt
däraf, behöfver jag väl icke försäkra en
så känslig själ som Er. Det är så
mycket svårare, som jag icke finner någon
tröst af mina barn, alla äro ju så långt
fjärran från den stackars fru Aja.» Ännu
en sorgens suck, hvilken dock på samma
gång andas den härligaste
trosfrimodig-het, har hon sändt samme värderade vän.
Det är strax efter Cornelias död hon
utropar: »Utan den klippfasta tron på
Gud, på den Gud, som räknar
hufvud-håren,- som icke tappar bort en sparf,
som hvarken sofver eller slumrar, som
aldrig är långt borta — Han, som
känner mitt hjärtas tanke, förrän den är till,
som hör mig, utan att jag behöfver rista
mig blodig med knifvar eller sylar, som
med ett ord —■ är kärleken, utan tron
på Honom vore något sådant, som detta
omöjligt att bära.»

Lifvet gaf sålunda åt henne ungefar
samma härda läxor, som åt andra död-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 17 23:49:27 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1899/0518.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free