Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur en märklig kvinnas lif. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rembrandt-utställningarna.
stiga uppåt hjärtat, och då skall det strax
vara förbi med mig. — Jag vet väl, att
det lider mot slutet».
Med fattning emotsåg hon sin död
och förlorade icke besinningen ens i de
sista ögonblicken. Då hon en dag af
doktorn utbad sig bestämdt besked, hur
länge hon kunde lefva, och såg hans
tvekan, sade hon: »Gör nu inga
undanflykter, jag vet, att det är ute med mig. Säg
han bara rent ut, hur lång tid jag har
kvar?» — Sedan hon fått veta, att det
blott kunde dröja till nästa dag, skall
hon med samma »ordning och lugn«, som
följt henne genom lifvet, ha ordnat allt
för sin begrafning in i minsta detalj. Hon
bad de närvarande att strax efter
hennes död sända sonen och sonsonen
hennes sista kärleksfulla hälsning samt
af-klippte själf en hårlock till minne åt
Bet-tina, som varit henne till så mycken glädje.
Det var vid middagstiden den 13
september 1808 som »ridån föll» för detta
sällsynt harmoniska lif, öfver hvilket
förtjänade sättas som motto hennes egna
ord: »Gifve Gud, jag kunde göra alla
människor glada och lyckliga, då först
vore jag väl till freds». — »Hennes stilla,
smärtfria död» — säger ett ögonvittne —
»var lika stor och skön som hennes lif
varit». — Först flera dagar senare
nåddes Goethe af den sorgliga
underrättelsen. Vältaligare än mycken veklagan
röjer den fullständiga tystnaden i hans
dagbok vid denna tid den djupa smärta
han därvid erfor.
I hjärtat af den stad, där fru
Goethes vagga stått och för hvilken hon
med stolt patriotism och glad
själfuppoffring under krigets svåra dagar burit
så mången tung börda, reddes nu äfven
hennes sista hvilorum i den Textorska
familjegrafven. På den halft förfallna
kyrkogården, icke många steg från den
ståtliga gatan »die Zeil», hvars rörliga lif
hon älskat att betrakta, fann Goethes
älskliga moder den ro, »som städse i
lifvet varit hennes lycksalighet».
REMBRANDT-UTSTÄLLNINGARNA.
AF KARL MADSEN.
Öfversättning från förf:s manuskript.
Med 8 bilder.
Bland den oändlighet af utställningar,
som vår tid har sett samlas och
skingras, hafva två under förra vintern
öfverträffat alla andra i konstnärligt värde.
Tillsammans visade de dock blott en rätt liten
bråkdel af en enda målares verk. Och
målaren var en på sin tid mycket
omtvistad man, som glömd gick ned i sin fattiga
graf. Höstutställningen i Amsterdam var
den första och den största — 124
målningar, 350 teckningar. Det var den mest
representativa, den festligaste. Den ägde
ju rum i Rembrandts eget land, i själfva
Ord och bild, 8:e årg.
den stad, där han lefvat och verkat och
som ännu icke helt och hållet har förlorat
den prägel, som den hade på hans tid.
Ännu står där det hus, som han ägde i
sin lyckas dagar och i hvars grannskap vi
ännu möta anförvanter till hans modeller.
Klockspelet från Westerkerk ljuder med
samma toner som innan han här lades till
hvila. Nu som då skälfver spegelbilden af
månen i kanalernas vatten mellan
trappgaflar-nas skuggor. För oss är ju Amsterdam först
och främst just Rembrandts stad. Medan
han lefde, var väl till och med för hans
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
