Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
august strindberg. Vid högre rätt. Två dramer.
Stockholm, C. & E. Gernandt.
När man läser det första af dessa båda
dramer, får man nästan den
föreställningen, att Strindberg, den fruktade
revolutionären, plötsligt förvandlats till en
gammal hygglig byskolelärare i glasögon och
med rottingen framför sig på katedern.
Han har just hållit en lektion i
kristendomskunskap, men han har märkt, huru
barnen varit förströdda och ej förstått eller
velat höra på de beniga saker han talat
om. Men de skola lyssna, och de skola
förstå.
Med allvarliga ögon men ett godmodigt
leende doldt i mungiporna börjar han då
med sagans evigt unga »det var en gång».
Det var en gång två gamla, mycket elaka
människor, så elaka, att Guds sol alltid
passade på att bränna dem, hvar gång de
utsatte sig för hennes strålar. Därför gingo
de alltid och smusslade i sitt mörka näste,
gräfde i källrar och kistor och tänkte blott
på att samla skatter. Icke heller unnade
de andra människor någon glädje, utan de
voro så snåla, att de satte sina barnbarn
i källaren, endast därför att de tagit upp
en persika, som fallit ned från trädet. Men
en främmande gosse kom till de små
barnen, och det blef plötsligt ljust i källaren,
och han förde dem ut i en härlig
trädgård och lärde dem lekande att vandra
på dygdens stigar. Till de båda gamla
skickades däremot »den andre», hvilken
de länge i sina förbannelser åkallat, och
han förföljde dem och pinade dem
svårligen och tvingade dem slutligen fram till
den stora väntsalen, hvarest lämpliga medel
finnas att tukta äfven de mest förhärdade.
Och så måste äfven de slutligen gå in i
sig själfva och böja sina sinnen, och den
dag randas, då äfven de nå fram till
försoning.
Sagan har varit högst underbar, och
barnen hafva med giriga ögon lyssnat till
alla de omväxlande händelser, som
förekommit i densamma. Säkerligen hafva de
flesta äfven anat den djupare betydelsen,
som legat dold i berättelsen och märkt, huru
den allvarlige skolmästaren i själfva verket,
liksom förut under lektionen, talat om synd
och skuld, om lagens stränghet och
evangelii glada budskap. Till yttermera visso
har möjligen läraren i äkta god
medeltidsstil slutat med en moralizatio och själf
utlagt sin berättelse: Lagmannen och
lagmanskan äro de syndiga människorna,
hvilka här i världen vandra, som om ingen
Gud funnes. Därför blifva de till en tid
djäfvulens byte. Men Gud förbarmar sig
dock öfver dem, och djäfvulen är endast
det redskap han använder för att slutligen
tvinga dem till sig. Den främmande gossen
är Jesus, o. s. v.
Sådan är i sina hufvuddrag den
barnsliga berättelsen i det första af dessa
dramer, i hvilka de goda belönas och de
orättfärdiga straffas med en rättvisa, som
icke är af denna världen. Behöfver det
tilläggas, att sagan är högst fantasifull? Så
enkelt som innehållet är, så pikant är det
anrättadt. Det finnes en seen, hvilken halft
allegoriskt erinrar om våra första föräldrars
vistelse i paradisets lustgård; djäfvulen,
»den andre», som äfven spelar en rol i
dramat, är högst originelt uppfattad,
nämligen såsom en varelse, hvilken själf går
ikring och gör bot och, långt ifrån att locka
andra på onda vägar, spökar utanför
helvetet för att hålla människorna därifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
