Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut) - 4 - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536
karl madsen.
en fjällsluttning, brutna af silhuetten af en
borg; — ungefär i form af Babelstornet
på Danieltaflan har målaren tänkt sig alla
österländska herresäten. —- Månen sitter
bakom en sky men håller på att bryta
fram. Dess sken strålar ut i den ljusa
etern och glimmar redan genom
bakgrundens träd. Det har roat Rembrandt att
återgifva olika slags belysningar:
månskenet, bålets lågor, ljuset i lyktan och
borgens upplysta fönster. Ljust och klart är
taflan hållen och målad med ett
öfverlägset mästerskap. Träskifvans här och där
framträdande grund har gifvit det en
utomordentlig lätthet och luftighet i tonerna,
alldeles hänförande är det stora träd, som
hvälfver sin breda .kupol öfver den heliga
familjens hufvuden. Och målningen är
oförlikneligt hjärtevinnande i sin mjuka
stämning af nattens heliga fred, af den stora
stillheten i sagolandets fjärrbelägna skogar,
där de förföljda och betryckta tryggt töras
lägga sig till hvila i naturens moderliga
sköte.
Men allra härligast af Rembrandts
landskap är dock bilden af kvarnen. Motivet
är enkelt, nästan alldagligt, kunde gärna
vara från Holland, ser ut att vara från
Holland. En kvarn på en bastion emot
en aftonluft, till vänster en bro och ett
busksnår, till höger en sjö, i hvilken en
kvinna tvättar kläder, under det att en
dagdrifvare ser på, och på andra sidan
sjön skog och kreatur pä bete, på sjön en
fiskare, som ror hem, det är allt. Men
det har i Rembrandts behandling blifvit
jättestort, en värld af skönhet och poesi.
Färghållningen är mycket enkel, landskapet
i djupa bruna toner, luften till höger ljust
guldglänsande, blånande till vänster upp
emot den mörka skyn i rödt; i midten
uppfånga de rödgula kvarnvingarne den sista
försvinnande glimten af solen, som gått ned.
Likväl är denna målning en af de färgrikaste
i världen. Och med hvilket lif i karaktär
och rörelse bara det lilla staffaget är
måladt ! Sällan har med så enkla medel
åstadkommits en så mäktig verkan. Huru verka
icke de stora ringarne, som bildas genom
plaskandet med tvättkläderna i det lugna
vattnet, huru verkar icke båten, som ror
mot land med den nedfällda masten, men
i synnerhet och allra mest likväl själfva
kvarnen, den stora kvarnen, lyft upp på
den höga bastionen, så att den kan skåda
vida ut öfver landet och få det sista
afskedet af den sol, som redan har gått ned.
Det finnes i det sista, svaga, döende
solskenet något så oändligt trist vemodigt.
Det är afskedet från dagen och glädjen;
den stora hotande skyn och den mörka
natten skola ju segra och insvepa allt i sin
sorgdräkt. Vid bron till vänster går en
gammal hvitskäggig man, tungt stödd på
en käpp. Han är klädd i en lång kaftan
och bär en hög, spetsig mössa. Han
verkar så besynnerligt främmande; man frågar,
hvarför i all världen han kommer in i
detta holländska landskap, och man kunde
tro, att också kvarnen hörde till sagoriket
och icke till Holland, om vi icke hade sett
denna gestalt så ofta förut i Rembrandts
teckningar och etsningar och därför visste,
hvar han har sitt hemvist. Han bor i
judekvarteret i Amsterdam, nära Rembrandts
eget hus. Här på taflan ser han nästan
ut som själfva den evige juden, den
stackars melankoliske, fridlöse vandraren, som
också har sett denna dags sol sjunka och
nu träder in i denna natts skuggor utan
hopp om att finna fred.
5-
En af Amsterdam-utställningens mest
omtvistade taflor var den stora
framställningen af Kristus och synderskan.
Målningen har tidigare tillhört hertigen af
Malborough och äges nu af konsul Weber i
Hamburg.
Sex figurer i kroppsstorlek, afskurna vid
knäet eller något under knäet, äro
inordnade i en komposition, som har en något
italiensk hållning och utbreder sig ungefär
som en relief. Kristusgestalten står
upprätt i en mildt röd dräkt, händerna äro
sammanknäppta. Han saknar alldeles
bak-hufvud, och det långa ansiktet ger hans
fysionomi en löjlig karaktär; det ’ var
många som tyckte, att han liknade en
apa. Men uttrycket är godt, de kloka,
milda ögonen se på synderskan med en
kärleksfullt pröfvande blick, liknande den,
hvarmed en varmhjärtad läkare, som är
specialist i hjärtsjukdomar, betraktar en
stackars patient. Bakom honom synes
hufvudet af en ung lärjunge, säkert Johannes,
med ett intagande trohjärtadt uttryck. Det
slags skönhet, som detta hufvud äger, är
dock icke särskildt rembrandtsk. Den svart-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
