Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut) - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542 karl madsen.
glyptotekets målning af profeten Daniel —
var hemtrefnaden här skildrad med en värme,
som låter oss ana, att hemmet var mycket
kärt för målaren själf. Lika intagande
älskvärd — och ännu mer betydande — var
framställningen af konungarnes tillbedjan,
■drottningens af England bästa målning.
Utanför Betlehems-stallet har den stora
karavanen stannat, den äldste af konungarne
har fallit på knä för det lillgamla
Kristusbarnet på moderns knän, den näst äldste
står öfverraskad med upplyft hand och
rynkade ögonbryn i hänfördt beskådande af
underbarnet, den tredje, den bäste, en ung
man med krona på den breda turbanen,
mottager med vänstra handen ett lysande
juvelskrin af en slafgosse, den högra
utsträcker han med en makalöst värdig,
af-värjande rörelse framför gossens bröst —
denne får icke tränga sig fram bland
ståndspersonerna. Målningen var från 1657, året
efter konkursen. Från 1655 var en liten
utmärkt målning med en fin och klok Kristus,
för hvilken en slug farisé, omgifven af
många härliga gamla judar, i templets
förhall visar skattepenningen.
Amsterdamutställningen skänkte
måhända ändå rikare kännedom om
Rembrandts storhet såsom framställare af
bibliska ämnen under hans senare period. En
rätt löst behandlad framställning af den
barmhärtige samaritanen gjutande olja i
såren på den utplundrade, som vänder sig
mot honom med en litet komisk
nyfikenhet, var vacker i synnerhet genom
verkningen af den sårades hvita skjorta och
levitens röda mössa med hvita band mot
bakgrundslandskapets bruna toner. Den
hänfördes till omkring 1650. Möjligen är
den identisk med ett af Rembrandt rättadt
elevarbete, som såldes på hans auktion.
Dateringen af den stora och ypperliga
målning, David och Saul, som tillhör
Bre-dius, är tvifvelaktig. Utställningskatalogen,
redigerad af Hofstede de Groot, angaf den
såsom målad omkring 1665. Bredius åter
hänför den till 50-talet, och han har nog
rätt däri. Två figurer i kroppsstorlek,
afskurna vid knäet, äro sammanställda i en
mycket enkel, rätt besynnerlig och högst
uttrycksfull komposition. Till höger den
lille rödklädde David, karakteriserad som
•en klok, förslagen, lömsk — på intet sätt
sympatisk — judepojke, som slår sin harpa
med stor färdighet, under det att blicken
misstänksamt skelar åt sidan; till vänster
konung Sauls melankoliska majestät på sin
tron med spjutet mot armen; han bär en
skarlakansfärgad kappa öfver guldbrokad
och en krönt turban. Harpspelet har
gripit honom så, att han icke kan återhålla
sina tårar, och han tager det första bästa
som han har till hands, nämligen tronens
ofantliga omhänge, för att därmed torka
sitt fuktiga vänstra öga; ur det högra
stirrar hans sjuka, fridlösa själ fram med ett
makalöst lefvande, pinadt och sorgbundet
uttryck. Besläktad i målerisk stil med
denna målning var konungens af Rumänien
ännu större, förklarad såsom Ester och
Haman men uppenbart föreställande
Mardo-kai, som benådas af konungen. Ester
sitter i gul dräkt med en rik brokadkappa.
Hennes vänstra armbåge är stödd på tronens
mörkgröna skrank. Med skönheten är det
som det kan; sorger och bekymmer hafva
tydligen under vakna nätter slitit i hennes
hjärta. Konungen står vid sidan om henne,
underordnad och i halfskugga, med
hufvudet bortvändt mot en tjänare. Hans
blänkande spira är huldrikt utsträckt mot den
ärevördige, gråskäggige, rödklädde
Mardo-kai, som knäböjer i förgrunden med de
gamla magra — fulländadt målade —
händerna utsträckta i en rörelse, som uttrycker
den innerliga tacksamhet, af hvilken han
känner sitt hjärta gripet. Målningen var
hänförd till 1668 men säkerligen icke
målad så sent.
Omkring 1661 var Rembrandt
sysselsatt med två mycket betydande
beställningsarbeten, kolossalmålningen Claudius Civilis,
hvars bevarade del finnes i Nationalmuséet
i Stockholm, och »Klädesväfvaresyndikatet
i Amsterdam» (»de Staalmeesters»). Hans
konst tyckes hafva bibehållit inflytelserika
vänner, som vid denna tidpunkt varit särskildt
verksamma. Men det kunde förRembrandt
icke mera vara något hopp om att vinna
den stora publikens gunst.
Civilis-mål-ningen, en af hans stoltaste, mest
underbart stämningsrika och storslagna, fick
lämna platsen på rådhuset åt en rå och
banal dekorationsmålning,
klädesväfvaremål-ningen, i rent målerisk skönhet det yppersta
af alla målarkonstens mästerverk, skaffade
honom ingen ny kundkrets och synes alls
icke hafva blifvit uppmärksammad vid sitt
framträdande; ingen af de samtida källor,
som dock innehålla erkännande uttalanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
