Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut) - 6 - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544 karl madsen.
hans magra bröst, sorgsen, ännu i olyckans
djupaste förnedring ädel och upphöjd,
saktmodig, mild, öfvermänskligt tålig. Det var
sannt, hvad han hade sagt, att hans rike
icke var af denna världen. Rembrandt har
sökt och funnit den sanne Kristus, som
också konsten hade förrådt och glömt för att
hylla ett falskt, hedniskt majestät, som
tagit hans namn och hans tron i besittning.
7-
Redan omkring 1645 minskas antalet
af Rembrandts egentliga porträttmålningar.
De moderna, fint klädda herrarne och de
eleganta damerna gå hans dörr förbi. En
god del af hans senare modeller äro
tydligen personliga vänner.
Från den långa tid, som ligger emellan
1647 och 1656, året för den stora
katastrofen, hade utställningarna icke att
uppvisa ett enda dateradt porträtt, som
rimligtvis kunde uppfattas såsom betaladt
beställningsarbete. Detta berodde icke på någon
tillfällighet; sådana målningar från denna
tid äro sällsynta, äfven om de finnas. Det
förekommer som om utländingar emellanåt
hade gifvit Rembrandt goda beställningar.
Ty värr gaf London-utställningen icke
tillfälle att få se det 1649 i full
kroppsstorlek målade ryttarporträttet af marskalk
Turenne, som gömmes i engelsk privatägo.
Men det fanns i Amsterdam en icke
daterad porträttmålning, som måste hänföras
till femtiotalets början eller midt, en af
utställningens sällsammaste och vackraste
målningar, en af dem, som på alla gjorde det
starkaste intryck och af hvilken minnet
kommer att lefva längst: porträttet af den
pol-skë ryttaren. Det var icke särdeles stort,
något mer än två alnar bredt och icke
fullt två alnar högt. Öfverraskande
egendomligt i uppfattningen, fullkomligt i
målerisk skönhet och utomordentligt fint i sin
musikaliska stämning visade det tillika
Rembrandts rika genius från en sida, som mera
sällan framträder i hans konst.
Beställningen har säkerligen roat honom.
Huru hemkär holländare han än var, röja
dock många af hans arbeten en viss
längtan bort, i alla händelser ett lefvande
intresse för de aflägsna länder, där lifvet
hade starkare färger. De hade för honom
icke samma gränser som dem vi kä’nna från
våra världskartor. Turkiet och Japan, Indi-
en och Polen hörde alla till det stora
riket Österlandet, hvars hufvudstad var det
bibliska Jerusalem. För att gifva sina
bibliska målningar den rätta lokalfärgen hade
han köpt malajiska vapen, samlat
ostasiatiska kuriositeter och kopierat en lång rad
persiska miniatyrer med den största omsorg.
Han drömde sig till Österlandet i bergiga
landskapsmålningar, klädde sig själf och
sina modeller i fantastiska dräkter för att
vinna österländsk karaktär och stämning.
Huru välkommet har det icke varit för
honom att få måla en man, som, äfven om
han icke kom från de mest aflägsna
nejder, likväl i Lysowsky-regementets fantastiskt
brokiga, måleriska dräkt såg ut som en
sann och äkta oriental. Och denne man
re.d därtill en häst, som var minst lika så
underbar som han själf, högst olik dem som
gingo framför de holländska plogarne,
ädlare och märkvärdigare än själfve prinsens
af Oranien, en fin hvit rashäst, som
verkligen kommit från de öknar, där ängeln
hade uppenbarat sig för Hagar och räddat
den försmäktande Ismael.
På Rembrandts målning trafvar denne
häst åstad i skarp profil mot höger;
ryttaren sitter fast på sadelns .panterskinn med
vänstra handen omkring den röda tömmen;
den högra håller en handyxa mot sidan.
Han vänder hufvudet tillbaka, ansiktet ut
emot oss, ett ungt, skägglöst, friskt, af
munterhet lysande ansikte med ett underbart
lefvande uttryck af klok bestämdhet.
Ansiktet inramas af en egendomlig mössa med
en låg, röd, pälsbrämad kulle och tjocka,
brungula lappar ned öfver öronen. Han
bär en skinande gul ridrock,röda benkläder
och stora stöflar; ett pilkoger hänger från
bältet. Hästen prydes af en stor plym
eller kvast af hästtagel, hvilken fladdrar
öfver bringan; hufvudet är ofantligt stort,
bakkroppen egendomligt spenslig,
rasprägeln är uppenbart återgifven med
utomordentlig trohet i karaktäristiken. Ett varmt
aftonljus strålar från vänstra sidan in öfver
häst och ryttare; landskapet bakom dem
ligger nästan helt och hållet i skugga. I
skildringen af detta landskap har Rembrandts
fantasi gått sina vanliga vägar; man ser
de österländska klipporna med alla deras
hemligheter, och öfver dem reser sig i
solnedgångens skimmer samma runda borg,
som vi så väl känna från andra målningar
af honom. Till höger framskymta andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
