Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Algernon Charles Swinburne. Af Sigrid Elmblad. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554
sigrid elmblad.
och skönheten och för skönheten i frihet,
finner man ganska fä bestämda områden.
Han tar ett fång dikter och kastar ut dem,
och det bekymrar honom föga, hur de sins
emellan harmoniera .eller i hvad jordmån
de falla. Hans diktarskap verkar ofta med
våldsamheten af ett naturutbrott, och
liksom inför ett sådant gripes man af det
ovillkorligas majestät. Men lika obändig
som hans fantasi är, lika mästerligt är hans
tyglande af formen. Stedman säger om
honom, att han är född ordtämjare. »Han
leker med orden som en jonglör med sina
kulor, och han har alla ord i sin hand.»
Och dock förstår man, att han diktat af
samma tvångslag, som låter vulkanen släppa
lös sina glödande strömmar, skyfallet sina
vattenmassor och tordönet sina blixtar. De
fråga icke och behöfva icke fråga efter, om
deras färd blir sköflande, och det gör icke
heller Swinburne. Lik en mäktig, svart
stormfågel flyger han genom dalarnas kvalm,
han bräcker grenar och bryter blommor,
men han rensar äfven luften för kommande
dagar. Han är det sönderslitnas nödrop,
som väcker känslan till helhetskraf. Då
hans ryktes stjärna började stiga öfver
synranden, verkade han på den gamla
half-sofvande tiden med skräcken af en
spöksyn och på det unga jäsande släktet med
kraften af en uppenbarelse.
Sedan Byrons tid är Swinburne den
ende aristokratiske skald af betydenhet
England ägt och den ende som i lika hög
grad förstått att komma förargelse åstad.
Samma storm af ovilja, som väcktes, då
»Don Juan» såg dagen, uppstod äfven, då
Swinburne 1866 utgaf sitt första häfte af
dikter och ballader.
Gosse skrifver härom:
»Sällan har en bok inom alla områden
af pressen blifvit öfveröst med så många
skällsord som denna. Trotsig, excentrisk
och utfordrande, vågade diktaren att däri
kränka nästan alla det konventionela
poetiska skrifsättets grundbestämmelser. Det
har aldrig existerat en period, så böjd att
taga lifvet makligt som den dåvarande, aldrig
ett mera ängsligt, sirligt sköntalande,
respektabelt och förfinadt släkte. I en till
det yttre moralisk men i grunden osund
atmosfär sköt poesien upp som en sjuklig,
matt och blek drifhusplanta. Denna epoks
diktare i ett och allt var Tennyson, hvars
idylliska kärleksskildringar af kaplaner och
unga damer från landet var den starkaste
andliga föda nationen förmådde smälta.
Robert Browning gaf, obeaktad af flertalet,
luft åt sin ande i kraftiga men för oinvigda
dunkla utbrott. Elisabeth Browning dog 1861,
just då hon med »Casa Guidi Windows»
och än mer med den uppseendeväckande
episka satiren »Aurora Leigh» börjat tvinga
samhället till erkännande af att en
kraftigare anda inom poesien än den hittills
rådande vore en tänkbarhet. Allt hade
glidit tillbaka i det faddaste möjliga tillstånd.
De enda diktare pressen gaf berättigande
voro sådanaj hvilkas verk utan betänkande
kunde sättas i händerna på de minsta
flickebarn; och så plötsligt utkom Swinburnes
»Dikter och ballader», utmanande hela
linjen af de britiska filistrarne, dränkande
idyllskrifvarnes milda stämmor i åskor af
sensualism, grymhet och blasfemi.
Kontrasten var alltför skarp, den nye diktarens
djärfhet gick för långt. Han förklarades
skyldig, främst till oskönhetens brott, och
blef jagad sönder och samman som en
galen hund.»
Det visade sig emellertid snart nog, ’att
domen varit förhastad. Hunden lät icke
hetsa sig till döds, diktarens styrka
besegrade kritikernas, de giftiga pennuddarne
lämnade hans hud osårad, och midt ibland
skränet höjdes allt flere stämmor af
beundran för det sköna och storslagna i hans
diktarskap.
Swinburne har sedan denna tid varit
ytterst produktiv, men aldrig har diktens flod
så strömmat öfver bräddarna som i hans
dikter och ballader. Så brännande och
skälfvande, så vidunderligt omedelbar som
just i dessa träder han ingenstädes oss till
mötes. Snillets intensitet är densamma,
formfulländningen ett af ingen uppnådt
mästerskap, men vulkanen är i aftagande.
Han är en titan, men en som tröttnat på
att storma himlen.
På de trettiotre år som förgått, sedan
»Dikter och ballader» utkommo, ha dessutom
sinnena hunnit mogna till mottagande af
många idéer, som i djärfhet kunna mäta
sig med Swinburnes. Hos nutiden ligger
ett sökande efter förståelse äfven af det, som
förefaller absurdast. Vi ha lärt oss modet
att begagna frågetecken inom kritiken och
att stundom våga stå undrande i stället för
drömmande inför det nya. Ett är visst,
gent emot en hel del poesi, som utan något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
