Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Algernon Charles Swinburne. Af Sigrid Elmblad. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
sigrid elmblad.
som bjuda henne den. Man ser henne för sig,
smidig som en orm, med lång smal hals,
blek-skimrande barm, tungt doftande hår, heta
ögon och en stämma af ond musik. Hennes
älskare Chastelard säger döende om henne:
»För Kristi verk ej denna Venus kufvats,
ty hennes mun är röd af männers blod.
Hon suger ådror mellan hvassa tänder,
och sina läppar sudlar hon med död.»
Själf yttrar hon om sig: »Det finns icke
mycket tårar i mig. Jag kan gråta af vrede
eller kroppslig smärta, men af kärlekssorg,
aldrig.» Som en märkvärdig motsats till
Maria Stuart-typen och midt ibland en
mängd andra som ur en underbar sensuel
feberdröm uppdykande kvinnogestalter har
Swinburne i en liten dikt, som han kallar
»Erotion» och som verkar lik en klar
daggdroppe bland röda, stigande flammor,
skildrat en kärlekssorg, som i underbar
resignation söker sin like. Den älskade står i
begrepp att draga ut till nya eröfringar, och
den öfvergifna ber honom utan förebråelser
att unna henne blott ännu en timme,
sedan må han gå till den frihet han åstundar.
»Älska icke mig», säger hon, »men älska
min kärlek, ty jag kan dö, men icke den!»
Finare kan man icke måla kärlekens
försakelsekraft och kvinnohjärtats offervillighet.
Algernon Charles Swinburne är född i
Oxfordshire 1837 i april, och årets
nyckfullaste månad har gifvit honom mycket af
sin egen oberäknelighet i faddergåfva. Ätten
är dansk, ehuru den räknar gamla anor i
England, och namnet lyder ursprungligen
»Sweinbjörn». Swinburnes förfäder lära
redan under Edward den tredjes tid ha utmärkt
sig i striden mellan Skotland och England,
och krigarlynnet har hos deras sena ättling
ingalunda urartat. Swinburnes trotsiga
sinnelag gjorde honom redan som barn till ett
»enfant terrible», men det var äfven en
trotsig natur han hade till förebild, där han
växte upp på det gamla fädernegodset
Capheaton, beläget i en af de vildaste
och mest ociviliserade sluttningarna af
Northumberlands klippkust.
Af hafvet och klipporna mottog han
sina första intryck, och kärleken till hafvet
går också som en röd tråd igenom allt
hvad han diktat. Hon, den ljufva, hvita
modern, som med sina skarpa kyssar
utöfvar barmhärtighet mot människorna och
befriar dem från lidande, hon, som när sig
af deras kroppar men aldrig af deras hjär-
tan, till henne vänder han sig jublande eller
gråtande, kamplysten eller robehöfvande.
Swinburne sändes som alla ynglingar af
förnäm familj först till Eton och sedan till
Oxford men strandade på det för
skaldenaturer så ofta farliga skäret: matematiken.
Han var ej ens i stånd att taga förberedande
examen för icke graduerade, ehuru han
samtidigt inom det klassiska området redan var
en framstående lärd. Swinburne är nämligen
enastående linguist, både när det gäller döda
och lefvande språk. Han har icke nöjt
sig med att ha endast alla engelska ord i
sin hand, ty han diktar med samma lätthet
både på franska, italienska, grekiska och
latin; i synnerhet skola hans grekiska
sånger utmärka sig för fägring och formfinhet.
Swinburne lämnade alltså Oxford efter
endast fyra års studier därstädes och slöt
sig till den krets af unga konstidealister,
som under namn af »det prerafaelitiska
broderskapet» bildat parti mot det
uppstyltade i den dåvarande smakriktningen.
Eldade af John Ruskins skönhetslära, riktade
de sin sträfvan på att genom djupare
införlifvande med naturen och förståelse af
densamma gifva nya lifsvärden åt konsten.
För en varelse som Swinburne, själf ett
stycke storslaget obändig natur, måste ett
sådant mål vara liktydigt med andlig
lifsluft. Man kunde annars nästan förvånas
öfver, att han någonsin bekvämat sig till att
ingå i en förening med solidaritetskraf.
Han är så exklusiv till sitt väsen, att han
likt ett med elektricitet mättadt föremål vid
minsta beröring svarar med en stöt. Den
förkroppsligade motsägelsen, uppreser han
sig till och med mot sig själf, och han
stegrar sig som en rashäst för piskan gentemot
alla fastslagna samhällsbegrepp. Det är
som om inför den enorma rikedomen och
yppigneten i hans egen fantasivärld allt
bestående blefve honom till plåga och retade
honom till uppror. Född aristokrat, besjunger
han med hänförelse den politiska friheten.
Uppfostrad i ett respektabelt och ortodoxt
hem,blirhan gentemot det respektabla pervers,
gentemot det ortodoxa ateist. Martyr till
skarplynnet, ty en lidandets lust genomgår
allt hvad han diktat, prisar han lifsglädjen
och njutningsbegäret. Medkännande och
medlidande, hvilket han inför ålderdomen
och barndomen ger de skäraste uttryck åt,
sjunger han till strängar af eld och blod
grymhetskväden, hvilka i första rummet må-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
