Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfusaffären. Af Carl G. Laurin. Med 19 bilder (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566
carl g. laurin.
f. d. konseljpresidenten henri brisson.
och 1898 års experter och på
förfalskning begången af vittnet Henry.
Justitieministern och konseljpresidenten Brisson
studerade handlingarna. Man anropade
Brisson om att sammankalla kammaren,
hvilken, darrande af feghet, genast skulle
ha förkastat revisionen, men Henri
Brisson, ett enstaka exempel på republikansk
dygd, vek ej undan för ansvaret. Han
fann, att mot Dreyfus innehöllo
handlingarne intet utom förfalskningar, hvilkas
autenticitet lian vämjdes att garantera,
och säker att den verkliga
sanningen skulle komma till sin rätt
gentemot Mélines »legala» sanning, för att
ej tala om den sanning generalerna
besvurit på sin soldatheder, genomdref han,
att justitieministern Sarrien den 27
september 1898 till behörig myndighet
öfverlämnade madame Lucie Dreyfus’ ansökan,
att domen måtte revideras. Ett par dagar
därefter föll Brisson för en kammare, ur-
sinnig öfver att fransk lag nu skulle
börja tillämpas. Den konservative
deputeraden Baudry d’Asson föreslog, att
kassationsdomstolen skulle ställas för
krigsrätt — förmodligen för att
militärerna skulle lära dem juridik. Han
misstänkte nämligen, med skäl, dess
krimi-nalafdelning för hederlighet, och man fick
nu det uppbyggliga skådespelet, hur
kammare, senat, konseljpresident,
justitieminister, generalstab och majoriteten af
pressen under månader angrepo denna
afdelning, för att, då de blifvit fullt
öfvertygade om dess hederlighet och
omutlighet under proceduren, rycka
målet ifrån den genom en tillfällighetslag.
Nu började den nästan mest
motbjudande och för Frankrike sorgligaste
akten i detta jättedrama, där landets alla
statsinstitutioner och sociala grupper voro
medspelande. Den nye justitieministern
Lebret rådde kammaren »att tänka på
sina valkretsar» och således ej riskera
sin plats för något så litet inbringande
som respekt för lagen. Arthur Meyer skref
i sin konservativa le Gaulois, att »det
var brist på savoir vivre att ej tro fem
krigsministrars försäkran om den dömdes
skuld». Af dessa hade tre ej ens brytt
sig om att titta i Dreyfus-målets
handlingar — se Manaus rapport! —, och en
af dem, general Chanoine hade, glömsk af
anständighetens fordringar, förrådt
ministären under själfva kammarsammanträdet
och bekräftat sin tro på Dreyfus’ skuld.
Den nye konseljpresidenten Dupuy
upphöjde vacklandet till princip, talade på
ett särdeles opportunt soldatspråk om att
»blir man trött att bära geväret på
vänster axel, så flyttar man det på den
högra», och lofvade hånfullt att
respektera (obs.!) högsta domstolens dom.
Kriminalkammaren förklarade slutligen den
29 oktober 1898, att revisionsansökan
kunde bifallas men att en enquéte först
skulle företagas, och referenten Bard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
