Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ladugårdsgärdet. Af Laura Fitinghoff. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
topparna på Lidingölandets i djupgrönt
dunkel drömmande furuskogar. Hela gärdet
breder en öppen famn emot solens
guldglimmande glans. Allt däröfver tar
solens färg med mjuka, leende små
skuggningar nedom långsträckta vågkammar,
från hvilka, när dessa vårsolens första
strålar nå dem, vintertäckets skyddande
hölje försiktigt lyftes. Så uppstå, hvad
det lider, små gulbruna »titthål» längs
vågkammar och slätter. Solen kommer
kraftigare och starkare för hvarje dag.
Mars-kråkorna flocka sig i tusental och
åter tusental öfver gärdet. Utan skrän
eller väsen fylka de sig i väldiga
skaror. De sitta där på marken stilla, alla
med sina hufvuden vända åt öster. En,
tio, tjugu kråkor komma flygande från
olika väderstreck. Andra från
»hufvudhären» möta dem. Efter en stund
lyfter sig liksom på ett gifvet kommando
en grupp på ett hundratal, som tager vägen
åt nordost; kort därpå ännu en annan
flock, styrande kosan rätt mot norden.
Så småningom återstår af den väldiga
skaran endast ett fåtal, hvilka taga i
besittning den hög af stallströ, som nyss
blifvit förd in på tobakslanden invid
gärdet. Några skator hota att rycka in på
kråkornas område; de gäckas och skratta
i retsam, lätt cirklande flykt rundt om
de tungsinta, värdiga kråkorna, hvilka
knappast gitta hoppa undan för de mest
närgångna.
»Kråkorna äro ovisa, klumpiga
stackare», skratta skatorna. »Där dra de i
väg mot nordanvindens land, och här
ligger isen fast på sjön, och skogen står
hvit af snöstormen, som kom i går, ke,
ke, ke.»
Men kråkorna ha nog haft reda på
sig.
Inom ett par dagar kommer
sunnanvinden. Redan dagen förut har den
bebådat sin ankomst. När morgonsolens
första blick nått skog och sjö, ha de
stått iförda praktfulla dräkter i skimrande
färger af guld och purpur, gärdets hvita
drifvor ha ägt rosens varma skära och
syrenens milda lilafärg. Nyckfull, härsklysten
och hänsynslös kommer den, sunnanvinden,
utan aktning för det bestående; vild och
uppsluppen sliter och kastar den
vintertäcket i flikar åt alla håll och kanter,
vräker omkull ett eller annat af de små
barrträden, med hvilka vägarne längs
gärdet äro prickade, utplånar de
tummelplatser, där en förening af
hufvudstadens gladaste, mest uppsluppna
hundar vid vissa tider på dagen pläga
stämma möte, tillintetgör de långa,
bandliknande spåren efter skidor, hvilka, där
den minsta sluttning uppenbarar sig,
randa och ruta drifvorna; förintar de rakt
efter hvarandra synliga spåren efter
räfven, hvilken under nattens timmar vågat
den farliga färden öfver slätten, och
bjuder till men lyckas ej att få bort de
vidsträckta cirklarna efter fullblodshästarnes
tränande och motionerande.
De isknottriga, gråblanka vägarna trotsa
också hvarje vindens bemödande att få
bukt med dem och få dem att ändra
färg, och rasande, matt af striden, ger
vinden sig i väg.
Möter så nordvästen, som kommer med
fånget fullt af snö. Nu får den väldet
för ett par dagar. Och hvilket välde!
Den far fram med vreda tjut, vrålar och
ryter med hänsynslös makt och raseri.
Lidingö skog och Värta sjö, gärde och
kråkor och skator och irrande
människobarn utgöra bara ett enda snurrande,
hvirflande, förbländande hvitt. Det är
som midt inne i piskande hafsvågskum,
upprifvet af nordens isande vind.
Efter nordväststormens tredygnsvälde
ligga skog, mark, sjö kufvade under ett
blåhvitt täcke, nättunt på ett håll, hårdt
packadt, famnstjockt på andra kanter,
glänsande rent på ytan, så rogifvande,
oöfverkommeligt; det är som om lifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
