Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Några minnen i Stockholms nationalmuseum från den gamla Fontainebleauskolan. Af L. Dimier. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 7 bilder - Fiolen. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fiolen.
60 X
blandar sig med de romerska traditionerna,
af hvilka han var lärjunge till den grad,
att han i dessa teckningar synes ha
framställt icke de antika gudarna själfva utan
de glädjesymboler, under hvilka forntidens
folk skulle kunnat tänka sig dem. Man
kan’ nästan tro, att kostymerna ha bevarats
från den verkliga festen i Persepolis.
På de flesta teckningarna har
mästaren egenhändigt skrifvit en förklaring öfver
figurerna samt ett angifvande af den plats
han ansåg att de borde få. Sedan kom
kostymören, och hans inskriptioner
meddela, hvilka tyger han ville att man skulle
använda. Då somliga af dessa bestämmelser
äro hållna i tvekande form, är det sannolikt,
att någon hög funktionär eller kanske rent
af drottningen själf tillfrågats om respektive
detaljer och ägt att afgöra i sista instans.
Så mycken möda gjorde man sig på
den tiden för att bereda framgång åt
företag af en mycket efemär beskaffenhet.
Regeringen höll sig icke för god att blanda
sig i detaljerna, de största konstnärer ledde
tillverkandet af en mannekäng, som hade det
varit en staty af marmor eller brons. De
generade sig icke för att lämna modeller
åt skräddare, maskinister och uppstoppare,
och de ansågo sig icke utkastade från sitt
område, därför att de sänkte sig till
bagateller; för öfrigt sänkte de sig icke utan
höjde bagatellen upp till sig, och deras
talang göt ett så vackert skimmer öfver
denna, att deras för en timmes lustbarhet
ämnade dekorationer efter sekels förlopp
gifva ämne till vetenskapliga kåserier och
bereda nöje åt de bildade.
FIOLEN.
Af BO BEBGMAN.
Jag hade gods och jag hade gård
och salen fullsatt af fränder
och sköna damer, som togo vård
om allting med ömma händer.
Men sorgen höll sig vid dörrn på vakt,
och det kom moln öfver solen.
Jag hade ära, jag hade makt.
Nu har jag bara fiolen.
Mitt hjärta är en förpinad mans,
som söker glömska och lisa,
och när jag stämmer min sträng till dans
och spelar en munter visa,
så lyssna gator och lyssna torg,
och kjolar svängas och hattar,
och hvarje ungdom, som haft en sorg,
blir röd om kinden och skrattar.
Och det är gycklaren, det är jag,
som kommer glädjen att frysa.
Jag spelar solsken i mörka drag
och mörker i dem, som lysa.
Men det tar ända på spel och sång,
och ingen minnes den döde.
Den man, som ärfver floln en gång,
han ärfver ett olycksöde.
Han mister gods och han mister gård,
han mister vänner och fränder
och hamnar väl på en fattigvård
med stråken i magra händer.
Förbannad vare den makt, som går
ur fyra darrande strängar
och ger ditt inre med gamla sår
till pris åt pöbel och drängar.
Välsignad, evigt välsignad dock
de fyra strängarnes gåfva
att, som man lugnar ett barn med skrock,
få hjärtats ångest att sofva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
