Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur bokmarknaden. 61
håret och skägget öfverallt röjde kraniets
ädla form, och detta hufvud uppburet af
en kortvuxen gestalt, hvars fasta, kraftiga
muskulatur framträdde i gången och
rörelserna. Ty då man kännt Karl August
Tavaststjerna är det omöjligt att icke se
honom lifslefvande framför sig, medan man
läser hans sista volym, och utan att man
vet af det är det honom själf man söker
i alla hans skildringar, intryck och utbrott.
Därför intressera de båda längsta
novellerna, »Trevano» och »Lustjakten Don
Juan», jämförelsevis minst. De äro skrifna
af en van och säker hand och
underhållande nog, men det finnes mera af rutin
än af personlighet i dem, äfven om den i
prakt fråssande beskrifningen af det
fantastiska slottet Trevano röjer den forne
arkitekten, liksom den förälskade skildringen
af den eleganta lustjakten röjer den erfarne
seglaren. Det är slottet i den förra
berättelsen och lustjakten i den senare som äro
de verkliga hufvudpersonerna; de
mänskliga motiven äro i båda behandlade utan
tillräcklig fördjupning. Mera con amore
skrifven är »En historia från Gamla
Högholmen», som röjer rätt mycken frändskap
med Geijerstams bästa skärgårdsnoveller.
Men det är först i »Sydländskt vinterlif»
och »Pettersson», i »Nixe» och
»Öfvergifvet» som vi komma den egendomliga
och sagolika människa nära in på lifvet,
som Tavaststjernas vänner bevara i
outplånligt minne. Kanske skola de båda
förstnämnda skildringarne gå dem tämligen
spårlöst förbi, som ej sett och kännt
honom. Har man gjort det, så framträder
klart och fängslande ur alla dessa
själfbiografiska skisser en helhetsbild, i hvilken
man skönjer den sjudande
kraftutvecklingen i hans väsen, det impulsiva lynnet,
trotset och den fina vekheten, som låg
djupast på botten hos honom. Det var
denna vekhet som gjorde honom så sårbar
— med eller utan skäl, ofta utan —, mera
ju mera åren ledo hän i den trånga och
knappa verklighet, som beskärdes denna
obändiga fantasimänniska. Det var den
som slutligen hårdnade till en bitterhet
sådan som framskymtar i de sista raderna af
»Öfvergifvet»:
Midt på sommarminnenas öfvergifna tummelplats
en brunklädd figur — det är jag. Det kan falla
någon ovanligt intresserad in att fråga, hvad detta
staffage gör där. Jag vill motivera det med några
ord. Det är för att öfva sig se öfvergifvenheten in i
hvitögat. Äfven innan döden kommer, kan det vara
så godt att ej bli skrämd för ensamheten. Den är
kanske hemskare här i lifvet än där bakom.
Döden har också sin logik. Den
kommer ofta i rätta stunden till de människor,,
som ej kunna lefva. Mycket, som
sammanhängde med det bästa hos
Tavaststjerna, gjorde honom obekväm för lifvet —
och så fick han dö, innan ännu hans stolta.
och ridderliga väsen lidit förfång af vana.
och försoffring och medan man ännu
väntade af honom långt mera än allt det goda.
och värdefulla han hunnit gifva.
De egenskaper, som mänskligt sedt voro
de mest fängslande hos Tavaststjerna, voro*
icke alla gynnsamma för hans litterära
utveckling. Men utan dessa egenskaper skulle
han icke varit den börne och helgjutne
lyriker som han var. Bästa beviset på huru
lyriken låg honom i blodet äro i den
föreliggande samlingen sådana af enskilda
anledningar och hjärtebehof ingifna dikter som,
»Till akvarellen» och »Tack!» —
oemotståndligt intagande både genom sin
själfulla konstnärlighet och genom den
personlighet, som uttalar sig i dem. Huru
denna personlighet tog sig ut i sina egna
ögon, framgår kanske bäst af den lilla
dikten »Farise!», i hvilken han gör upp
räkningen med dem, som mest af allt älska,
stoftet och bokstafven, makten, äran och,
härligheten, för att så sluta:
Vi publikaner, vi få se oss om
att reda oss och kanske bli förlåtna,
när vi stå ödmjukt inför Herranom
med ögonen af allsköns sorg förgråtna.
K. W—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
