Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ellen Key. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 4 bilder - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’622
hellen lindgren.
skärfvor, som göra, att man missförstår
och tyder allt till det värsta. Har man
någon gång iakttagit Ellen Key i
hvardagslifvet, omgifven af sin talrika krets
af vänner och vänninnor och framför allt
af skyddsökande, ser man lätt, huru
mycket hon går upp i sträfvan att underlätta
andras arbete med råd och dåd — huru
mycket hon som rådgifvarinna och
personlig hjälparinna finner tid och tillfälle
att vara i verksamhet, fast man tycker
henne böra vara fullt upptagen af sina
offentliga plikter. Hennes otvifvelaktigt
allt för stora »beskedlighet» mot
hjälpsökande torde endast kunna likställas
med Viktor Rydbergs. Ellen Key har
liksom han kraften att känna deltagande och
sympatiens offervillighet. Troligen är det
denna offervillighetens fara, som gaf
henne första impulsen till hennes stora
ord: själfhäfdelsen, själfbejakelsen.
Själfhäfdelsen är ingen oblandad
njutning af ens eget jag, det är därpå jag
företrädesvis vill fästa uppmärksamheten,
ehuru den naturligtvis är en sorts egoism.
Den är snarare ett tragiskt ord för alla,
som ha lätt att älska och beundra.
Själfhäfdelsen — med andra ord: att göra
sin personlighets anspråk gällande — är
för dessa sympatiens människor snarast
en själfuppoffring. Själfhäfdelsen kan t. ex.
innebära det ofta hårda krafvet att lösslita
sig från det för sent upptäckta kotteri
intresset och kotterityranniet för att följa sin
egen, af samvetet eller det individuela
sanningsmedvetandet utstakade väg.
Själfhäfdelsen innebär ett modigt uttalande af ens
eget inres protest, när det kommer till
starka konflikter, där smidighet och
ja-sägande vore den bekvämaste vägen —
den innebär kampen för att vara fri, när
man hälst ville vara bunden. Med
andra ord — själfhäfdelsen som pliktbegrepp
i förbindelse med lidande betyder för
den som fattar ordet: krafvet på
princip-fast sanning, när man hälst ville vara
älskvärdt falsk. Den är alltså alldeles
icke ett fegt eftergifvenhetsbud för sina
egna önskningars epikureism, men en
stoicism, en ståndaktighet att tro på sig
själf och lefva i enlighet med sitt eget
samvetes inre, tämligen abstrakta bud och
stadgar. Bland dessa Antingen — Eller,
där själfhäfdelsen har svårt att göra sin
stämma hörd gent emot artighets- eller
älskvärdhetsrösten, kunna nämnas
exempelvis sådana fall, då det kan gälla att
göra opposition i den familj, där man
är trotjänare eller barndomsbekant, eller
att i denna familj göra opposition mot
den vana man innerst ogillar, ehuru den
icke personligen gör mig det ringaste
ondt. Allt detta ser man ofta vara just
det kvinnans mandomsprof, som är för
henne svårast att bestå. Det är helt
enkelt blott i smått samma mandomsprof,
som det gäller att bestå för reformatorn
af stort eller smått i staten, när han gör
ett inlägg, där han alls icke personligen
har med saken att skaffa, därför att han
tycker, att orätt sker och bör beifras.
Hvad man tycker sig kunna läsa fram
ur Ellen Keys för öfrigt tämligen
sväfvande fordran på själfhäfdelse är en
sådan praktisk agitationskraft, som dock
icke så mycket gäller det egna jaget som
principerna, en filosofisk djärfhet att
»kläda skott» för ens egen sannings- och
skönhetskänslas protest. Hvad hon menar med
detta ord tyckes vara ettställföreträdarskap
eller målsmanskap för de minderåriga bland
människorna och tillika en känsla af ens
egen auktoritet, med andra ord att vara
sin egen lagstiftare. Det senare
innebär då också en både inåt- och
utåtver-kande trygghet att hvila på sig själf, som
till och med medför ett mod att »blanda
sig i» andras angelägenheter för att
uttrycka sitt eget inres oförgripliga mening. Är
det sålunda, som här sagts, hennes mening
att vilja med ordet själfhäfdelse uttrycka
en plikt att icke förtiga sin rättkänslas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
