Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Federigos Falk. Af Klara Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
628
klara johansson.
Då svällde hans hjärta af lycka, och
han tackade henne inom sig med heta
ord, att hennes väsens is icke kunde kyla
hans kärleks feber.
I riddarlekar och tornérspel
kämpade han till hennes ära, alltid med
segerlyckan på sin spjutspets, närhelst han
på sin hvita hingst sprängde in på
arenan. Men när segraren med uppfälldt
visir böjde knä vid hennes fot, flögo
hennes blickar öfver hans hjälm hän mot
den fallne motkämpen, och i stället för
att lyckönska till segern beklagade hon
den öfvervunne.
Federigo red bort på sin hvita hingst
och bad till helgonen, att fiender måtte
komma för att plundra och bränna
deras stad, så att ban finge rädda henne,
ja, henne och hennes make och hennes
lille son, och för hennes skull strida
ensam mot hundrade. Skulle hon tacka
honom då? Hvad tänkte han på — med
hvad skulle han kunna gälda en sådan
lycka?
Hans kärlek hade blifvit en historia
på gator och torg; männen skämtade
öfver hans trogna och lönlösa
ihärdighet, kvinnorna tolkade på många sätt
Giovannas köld. Alla undrade, hur det
skulle sluta.
»Federigo, månskensriddare»,
skrattade hans unga, glada vänner, »häng
din luta öfver axeln och sjung för din
donna dina ljufvaste canzoner. Kanske
hon kommer fram till fönstret, kanske
hon blickar ned till dig. O Federigo,
kanske hon kastar ned till clig en ros!»
Och så vände de ut och in på ögonen
för att agera kärlekskranka och slogo
sig för bröstet med befängda åthäfvor.
Federigo smålog hemlighetsfullt som
en lycklig älskare, när han blir brydd
för sin käraste. Hvad kom det dem
vid? Han hade en liten sorg, som de
icke visste, en oro, som de icke anade.
Så är det alltid — ingen jordisk fröjde-
bägare saknar sin grumlande drägg. Det
hade aldrig skänkts honom tillfälle att
göra sin kära något till viljes, han hade
aldrig hört henne uttala en önskan eller
sett henne behöfva en tjänst. Och hvad
skulle han kunna göra för henne? Hon var
rik, hon hade en make, som icke nekade
henne något, och hon hade ett barn, som
var hennes glädje. Men han kunde icke fritt
och helt njuta af sin kärleks
öfverväldigande lycka, så länge denna längtan att
tjäna henne brände hans själ.
»Federigo, narraktige slösare»,
kno-tade hans fränder, »sätt dig ned och
räkna dina dukater. Menar du, att vi
skola föda dig, när du gjort slut på ditt
fadersarf? Stadga dig och se dig om
efter ett rikt gifte.»
Federigo log undfallande, men det
föll honom icke in att räkna sina
dukater och ännu mindre att gifta sig. Hån
vandrade som en djärf och lycklig
sömngångare på drömmarnas vårljusa stigar,
och för hans ögon skimrade icke
guldmynt i blanka högar, utan det gyllne
hårets sky kring Giovannas hufvud.
Men snart började hans pänningpåsar
hänga slaka, och den dag bröt in, då
han måste lämna ifrån sig det sista
myntet. Då gaf han sig i ockrarehänder
och vardt hjälpt till en tid; men han
hade blifvit väckt, och han vände sig
klarsynt mot faran. De skulle taga hans
hus, hans möbler och hans bohag, hans
dyrbarheter och hans konstverk till
betalning för hans gäld. Och han skulle
lämnas som en tiggare med knappt nog
kläderna på kroppen. Då kunde han
sitta vid hörnet af hennes gata och se
henne gå förbi med sin kammarpiga på
väg till bikt och mässa. Han kunde
sträcka ut sin hand, och kanske hon
skulle skänka honom en allmosa dår
Han förskräcktes plötsligt för sin egen
själfviska lumpenhet och bäfvade tillbaka
för sin grymhet. Ville han verkligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
