Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Federigos Falk. Af Klara Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
federigos falk. 89
det icke höfdes mig att belöna, kan det
väl synas förmätet af mig att komma
med en bön till er . . .»
Federigos ögon täcktes med en hinna
af fröjdetårar, hans hjärta bultade
våldsamt, och han kände sig nära att
kväf-vas. Ändtligen!
Giovanna fortsatte utan att se på
honom: »Min ursäkt är emellertid, att jag
icke ber för min egen skull, utan för
min sons. Han ligger sjuk och är så
kraftlös, att han knappast orkar lefva;
men om han får något, som han ifrigt
åtrår, torde han kunna bli frisk igen.
Käre Federigo, nu finns det ingenting i
världen som han så innerligt åstundar
som er falk, och därför vill jag be er,
att ni skänker honom den. Jag är säker
om att ni icke vill neka mig detta,
fastän jag vet, att falken är er kär och
kanske det dyrbaraste ni äger i era
nuvarande förhållanden.»
Nu såg hon upp och blef mycket
förundrad, ty Federigo satt med ansiktet
gömdt i sina händer, och en kvalfull
snyftning steg ur hans bröst.
»Är det er verkligen så svårt att. . .»,
började hon på nytt.
»Madonna», afbröt Federigo och lyfte
sitt hufvud, »många vedervärdigheter har
jag måst genomlefva, sedan Gud täcktes
ingifva mig kärlek till er. Men de alla
voro fröjder och vederkvickelser i
jämförelse med den smärta jag nu lider. Ni
träder in och breder glans öfver mitt
fattiga hus och gör mig därmed till er
gäldenär för all min lefnads tid, och så
när ni, som i min rikedoms dagar aldrig
värdigades ställa en bön till mig, hedrar
mig med att be mig om en ringa sak,
så kan jag icke gifva er den. Minnet af
detta skall hädanefter alltid lägga en
skugga öfver mitt lif.»
Och i det han kväfde snyftningarna,
berättade han för henne falkens öde.
Hon hörde honom med rynkad panna
och greps af ängslan för sin lille gosse.
Hon var nära att klandra hans
oförståndiga slöseri men återhöll tadlet, ty hon
kände sig dock en smula rörd och
smickrad af hans offer. Med några vänliga
ord sade hon honom farväl och ilade
hem med af modersångesten jagade steg.
Cippo blef mattare och mattare, och
när några dagar gått, slocknade hans
lifsgnista. När Federigo, som efter
Gio-vannas besök lefvat i en dof och
kvalfull beklämning, fick veta detta, sade
han till sin tjänarinna, att hon fick vårda
hans hus, medan han begaf sig ut på
en resa, som kanske skulle komma att
räcka länge.
Sedan vandrade han med bara fötter
till ett kloster, som var ryktbart för
helighet och sträng tukt. Där bad han
att bli insläppt och få lefva sina
återstående år i botgöring och bön.
»Ty jag är den uslaste af syndare»,
sade han. »Jag har mördat ett barn, och
jag har nekat den kvinna, som jag hade
att tacka för all min lefnads lycka, den
enda lilla sak hon någonsin bad mig om.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
