Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - I Tornedalen. Af Viktor Almquist. Med 8 bilder efter teckningar af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642
viktor almquist.
åt de djupa skogarnas, ödemyrarnas, de
frostiga ängarnas folk. Forbönderna
lasta sina tvåhjuliga kärror. På nötta,
oändliga vägar genom dagar och nätter
köra de sina magra, seniga hästar, som
släpa vinterförrådet upp till
landthand-larne eller till gårdarna i de fjärran
ensliga röjningarna.
Hvit och grön ligger invid den friska,
breda strömmen Haparanda stad. Jag
hade tänkt på denna nordliga plats
såsom på den mest karga och förskjutna,
den mest ringaktade bland städer. Och
icke var den prunkande och ståtlig. Men
ung och vacker och välbyggd och utan
anspråk stod den där bland sina
stor-bladiga rönnar och dallrande aspar. Och
nu har jag lärt känna, hvad den i sin
obetydlighet är för många tusenden; jag
vet, att den är metropolen, den långt i
söder lockande drömsynen för
vallgossens längtan, orten, dit prästen med
veckolång möda reser en gång om året
för att vinna vederkvickelse och
omväxling.
På en smal spång öfver ett
vassbe-vuxet vattendrag, hvilket i torrare
somrar lär förvandlas till en sänk ängsmark,
vandrar besökaren öfver till Torneå.
Underligt att säga, ligger denna stad skild
från det finska landet genom den breda
hufvudälfven, däröfver ingen annan
förbindelse finnes än med bat. Längre upp
leder däremot landsväg och- bro från
svenska sidan öfver det nyssnämnda
grunda vattendraget till den finska
staden, hvilken alltså kan sägas ligga
såsom en Finlands utpost på den svenska
stranden.
Vi vandra nu i detta Torneå och
lyssna till obekanta ord, och knappast
någon förstår våra frågor; men på
kyrkogården kring den åldriga kyrkan med
dess egendomliga klockstapel stå de gamla
grafvårdarna med idel svenska inskrifter,
som tala om kända svenska släkter, bor-
garenamn, prästnamn. — Skall så den
svenska odlingen förgå och snart endast
stentaflorna öfver de döda bära vittne,
att den äfven här på den finska grunden
en gång hade sitt rum i storstuga och
tempel?
En strålande förmiddag, då solen
brände glödhet, åkte vi med matsäck
och pälsar stufvade i droskan ut från
Haparanda bort mot vårt mål, Pajala
kyrkoby, omkring 18 mil i norr uppåt
landet. På kuskbocken satt, liten och
förkrympt och blickande under lugg, den
trumpne skjutspojken, af helt annan ras
än det folk, vi snart skulle möta. Hans
hela bagage bestod af »papyrosser»,
gömda i alla upptänkliga fickor. Dussinvis
plockades de upp och försvunno efter
ett kort besök mellan pojkslyngelns
läppar. Piskan slog, tömmarna ryckte,
röken bolmade lika oförtrutet dag och natt,
så länge vagnen rullade. De ryskfinska
sederna hade smittat.
Vägen löpte icke långt från älfven.
På ömse sidor lågo välbyggda gårdar,
hvita stängsel inneslöte tegar med
kryddväxter och blommor, ängarnas frodiga
gräs vajade för vinden, de otaliga
brunnarnas höga lyftstänger tecknade öfver
taken sina spetsiga vinklar. Få ställen
i vårt land torde hafva att uppvisa om
sådan välmåga talande byar och
bondgårdar i nästan oafbruten rad, mil efter
mil. Också äga såväl strandmarkerna
som i all synnerhet de talrika öarna i
älfven en ovanlig fruktbarhet. Vid
vårflödet öfverslammas de lågländta ängarna
likasom Nilens deltaland af en gödande
gyttja, som skänker den djupa, svarta
myllan en förunderlig alstringskraft. De
saftiga foderväxterna nå manshöjd, och
i det ständiga solljuset mogna de täta
kornstånden inom sju eller åtta veckor
efter sådden.
Täcka och linhåriga stodo barnen vid
vägkanten. Sällan ser man hos cle bil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
