Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sandro Botticelli. Af Walter Pater. Öfversättning för »Ord och bild». Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 walter pater.
sympati som, i det den ingjuter i hans
verk något mer än vanligt af
mänsklighetens sanna temperament, gör honom —
fastän en siare — till en på samma gång
så kraftfull realist.
Det är detta som gifver åt hans
madonnor deras säregna uttryck och charm. Han
har hos dem utarbetat en tydlig och
ori-ginel typ, framstående i bestämda drag för
hans eget sinne; ty han har målat den
om och om igen, ibland, kan man nästan
tro, helt mekaniskt, som ett tidsfördrif
under den mörka period, då han tyngdes af
svårmodiga tankar. Knappast en enda mera
framstående samling saknar någon af dessa
runda taflor, i hvilka de uppvaktande
änglarna med sina nedböjda hufvuden blicka
så undrande. Kanske du emellanåt har
undrat, hvarför dessa madonnor med sitt
tungsinta uttryck, som ej äro
öfverensstämmande med någon antagen skönhetstyp,
kunna utöfva en sådan tilldragande makt,
hvarför de ofta stå lifligt för ditt sinne, efter
det att du förgätit den Sixtinska madonnan
och Fra Angelico heliga jungfrur? Till
en början kan du ha menat, att det fanns
någonting lågt, ja till och med simpelt hos
dem, ty ansiktslinjerna ha föga ädelhet, och
färgen är matt. Ty hos Botticelli är själfva
madonnan, fastän hon mellan sina händer
håller »alla släktens hopp», en af dessa, som
hvarken äro för Jehova eller för hans
fiender, och hennes val står skrifvet på hennes
ansikte. Hårdt och glädjelöst kastas det hvita
ljuset därpå nedifrån, som om det låge snö
på marken, och barnet betraktar med undran
takets sällsamma hvithet. Hennes oro
skön-jes i själfva hennes sätt att smeka det
underfulla barnet, hvars blick alltid är
riktad långt bort ifrån henne, och som
redan har detta milda, andaktsfulla uttryck,
som människorna aldrig varit i stånd att
odeladt älska, utan som ännu gör den
till helighet födde till föremål för hans
jordiska bröders misstankar. En gång
leder han verkligen hennes hand för att
nedskrifva i en bok de ord, i hvilka hennes
hänförelse funnit uttryck, Ave och
Magni-ficat och Gande Maria, och de unga
änglarne, glada att för ett ögonblick få
uppväcka henne ur hennes modlöshet, äro
ifriga att hålla bläckhornet och att stödja
boken. Men pennan nästan faller ur
hennes hand, och de höga, kalla orden ha
ingen mening för henne; hennes verkliga
barn äro de där andra, bland hvilka i det
enkla hemmet den outhärdliga äran kom
öfver henne, barn med det där uttrycket af
en ängslig fråga i de oregelbundna ansiktena,
som man ser hos skrämda djur, -— tattare
barn sådana som de, hvilka ännu i
byarna uppe på Apenninerna sträcka sina
långa, magra armar efter oss för att tigga
men som om söndagarna förvandlas till
korgossar, med det tjocka, svarta håret
snyggt kammadt och med rent, hvitt linne
kring de solbrända halsarna.
Det underligaste af allt är, att han
medför denna känsla till de klassiska
ämnena : detta framstår tydligast i en tafla i
Uffizierna, föreställande Venus uppstigande
ur hafvet, i hvilken medeltidens groteska
emblem och ett landskap af dess betecknande
egendomlighet, till och med dess
sällsamma draperier, på gotiskt sätt öfverhöljda
af underliga blommor, inrama en figur, som
påminner om Ingres’ felfria studier af det
nakna. Till en början blir man kanhända
tjusad endast af det egendomliga i
teckningen, hvilken framkallar för ens minnen
allt hvad man läst om Florens’ konst från
1500-talet; sedermera finner man kanske
denna egendomlighet vara utan
sammanhang med ämnet, man tycker att färgen
är kall och påminner 0111 likfärg. Och
dock, ju mer man kommer att uppfatta
hvad kolorit egentligen är, och att all
färg icke endast är en egenskap hos
tingen utan äfven en andlig egenskap,
hvarigenom just det andliga erhållit sitt uttryck,
desto mer skall man tycka om denna
egendomliga färg, och man skall finna, att man
genom denna Botticellis underbara
framställning får en mera direkt inblick i den
grekiska anden, än genom grekernas egna
arbeten till och med från deras bästa
period. Om grekerna, sådana de verkligen
voro, om deras olikhet med oss själfva,
om formen för deras yttre lif veta vi nu
mycket mera än hvad Botticelli eller hans
lärdaste samtida ens hade en aning om, men
för oss har en lång kunskap därom tagit
bort udden af hvad vi däraf kunnat lära,
och vi äro knappt medvetna om hvad vi
hafva att tacka den helleniska anden för.
Men i sådana taflor som denna af Botticelli
blir man påmint om det första intryck denna
pånyttfödda ande gjorde på sinnena, när
de först med nästan ängsliga förväntningar
vände sig åter till den ifrån en värld, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
