Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gunnar Wennerberg. Ungdomens tonsättare och skald. Af C. R. Nyblom. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
C. R. NYBLOM.
gunnar wennerberg. stockholm 1848.
studentsången, som grundlades af gamle
Haeffner och fortsattes af Nordblom,
Geijer, Tullberg och Josephson, nådde
höjdpunkten af storslagenhet, skönhet och
popularitet med de nu berörda sångerna,
till hvilka jämte några nyare sådana af
senare datum jag längre fram skall
återkomma.
Men vi återgå till den »historiska
tråden». Nästa steg i min bekantskap med
Gunnar Wennerberg var en stor konsert
å Carolina Rediviva i Uppsala till förmån
för de nödlidande i Lidköping efter en
stor eldsvåda 1848. Bland de
uppträdande var Wennerberg, själf son af den
hemsökta staden. Hvad han föredrog
lefver ännu alldeles klart för mitt minne.
Han sjöng några spanska visor, bland
hvilka en, »La Cigarrera» följt mig
genom lifvet.
»De mi nombre ya ei mundo esta lleno
y me Haman ei sol de Madrid»,
börjar den, efter hvad jag sedan
inhämtat ur en samling här i landet utgifna
spanska visor med musik: det var det
första och det bästa jag hört i den
genren. Jag visste icke, att »Magistern»
var en verklig solosångare, och jag fann
i honom en perfekt föredragande af
karaktäristiska visor. Lika ypperligt sjöng
han sin egen sättning till Göthes
»Zigeu-nerlied» och »Tösa på Svältera», som
då var ny. Men höjdpunkten blef
utförandet af ett par »Gluntar», nämligen
»Solnedgång i Eklundshofsskogen» och
»Gluntens flamma», hvarvid den verklige
»Glunten», Otto Beronius, sjöng
basstämman och Eugène Stedingk
ackompagne-rade. Det var första och sista gången
jag hörde de genuina personerna utföra
de just då af ryktet bebådade
skildringarna ur den tidens sorglösa studentlif.
Intrycket var obeskrifligt. Den enda af
dessa sånger, som då dunstat ut till och
med i skolpojkvärlden, var den sista:
»Ack, hvad vårt lif är eländigt!», som
jag och mina kamrater gnolade på
bittida och sent, under det vi bara
suckade efter mera. För mig var detta
uppslaget till ett, minst sagdt, fyratioårigt
»dundrande kalas», ty så länge har jag
fortfarit, mest bland »Orfei Drängar», att
utföra »Magisterns» parti med många
olika basar såsom »Glunten», och vi
sökte alltid utföra dem så, som vi visste
att tonsättaren ville ha dem tolkade.
Detta tolkningssätt, hvartill det nämnda
första åhörandet gaf uppslag, fingo vi
approberadt vid ett personligt möte med
kompositören och skalden själf i det nyss
antydda sångsällskapet O. D. i februari
1856. Vi hade en afton vår vanliga
sammankomst å Södermanland-Nerikes
nationssal i Uppsala: den var då belägen
uppe i den gamla
Observatoriebyggna-den vid Svartbäcksgatan. Midt under
sångöfningen, som leddes af Josephson,
inträdde i vårt lag de mest kärkomna
gäster, Gunnar Wennerberg med gamla
professor Israel Hwasser och hans bror-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
