Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gunnar Wennerberg. Ungdomens tonsättare och skald. Af C. R. Nyblom. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR WENNERBERG.
5
son Daniel Hwasser samt den riktige
»Glimten», Otto Beronius. Det blef en
fest utan like. Först och främst fingo vi
Wennerberg inskrifven i vårt album
såsom medlem af sällskapet, och därtill
fingo vi höra honom sjunga. Den sång,
med hvilken han starkast grep oss, var
folkvisan om »Per Svinaherde». Så har
aldrig någon uppträdt i den sången, med
en enkel, men talande handling, som
lifs-lefvande visade, huru kungasonen växte
upp ur svinaherdens låga skepelse.
Efter det föredömet har den, som nu
berättar detta, sjungit samma visa
mångfaldiga gånger och i olika kretsar —
men att uppnå den gamle sångarens
obeskrifliga majestät i slutstrofens: »Jag är
den störste konung, som på jorden månde
gå» var alltid ogörligt. Samma afton
fingo de två, som i sällskapet uppehöllo
gluntsången, af hvilka basen var den
härlige sångarehumoristen Henrik
Wen-nerqvist, stockholmare († 1879), föredraga
några stycken, hvilka vunno gillande af
mästaren själf. För den tjänstgörande
»Magistern» var den dagen en verklig
minnesdag genom den personliga
bekantskap jag då ernådde med den frejdade,
ej långt förut öfver hela landet firade
tonsättaren och skalden.
Det anförda torde ådagalägga, att
Wennerberg äfven i afseende på
sångexekutionen hade en betydelse, som är
värd att uppmärksammas, emedan den
haft inflytelse på hans förmåga att skrifva
väl för sångstämmorna.
Under 1850-talet var han helt säkert
favoritkompositören här i landet.
Orsakerna därtill voro många. Främst
berodde detta på den framgång »Gluntarne»
hade. Ett sådant skaldskap i förening
med en sådan tonsättareförmåga hade
man förr icke sett. Man fann
visserligen någon jämförlighet med Bellman,
och nekas kan icke, att likheter finnas,
såsom i sammansmältningen mellan ord
gunnar wennerberg promenerande i paris.
blyertsteckning af g. brandelius.
Tillhor professor C. R. Nyblom.
och musik, i formens lätthet och
naturliga ton, i blandningen af ren komik med
humor af alla slag, ända till tragiskt patos,
i det dramatiska draget och icke minst i den
lyriska känsligheten för naturen och det
fina sinnet vid målningen af hennes
behag. Jag hade så när glömt det
bachanaliska lynnet på vissa håll. Men
skillnaden är dock betydlig; ty hos
Wennerberg framträder lika mycket
kompositören som skalden, under det att Bellman,
som bekant, blott sällan själf skrifvit sin
musik. Dessutom består denna hos
Bellman endast i lyriskt strofiska vismelodier,
i motsats till den dramatiska,
genom-komponerade tondiktning, som i
»Gluntarne» förekommer i de sju största
numren och som lät oss unga den tiden
rent af känna ett varsel om en blifvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
