Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gunnar Wennerberg. Ungdomens tonsättare och skald. Af C. R. Nyblom. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR WENNERBERG. 27
ningar, när stycket i midten gick öfver
från f-dur till dess-dur och b-moll.
Mera realistiskt målande voro andra
romansartade tondikter, såsom den friska
och vackert folkliga »Fiskaren från
Kinnekulle», samt »Vallflickan» och
förnämligast »Tösa på Svältera», som i början
af 1850-talet var så populär, att den till
och med på en musiksoaré föredrogs af
den italienske sångaren Chiaffei, som med
Foronis italienska trupp kommit hit till
Stockholm, stannade här någon tid och
lärde sig svenska. Det fosterländska
utslaget inom denna sfär var soldatvisan:
»För frihet, fädernesland och kung»,
som jag hört sjungas ännu för ett par
år sedan och som jag tog mig den
djärfheten sätta fyrstämmig för Upplands
nations sångkör, då jag som student hade
uppdrag att vara dess anförare.
Bland visor till ord af andra skalder
påminner jag om Runebergs »Sof,
oroliga hjärta, sof!»; om Tegnérs »Jätten»,
som ibland sjungits i Uppsala af unison
baskör, med ackompangemang af
basuner; om Göthes »Ziguenerlied», som
jag redan nämnt; om visor af dansken
Ingemann, såsom den stort anlagda
»Djævelsklokken», som jag många
gånger sjungit, och den älskvärda duetten
»Tidt smiler jeg og maa dog gjærne
græde», grefvinnan Agnes Hamiltons (f.
Geijer) favoritsång, i hvilken jag ofta
sekunderade, samt de båda romanserna af
Rückert, den fantastiska »Kaiser
Barbarossa», som jag en tid svärmade för,
liksom ock för »Bliicher», hvars kärft
kraftiga tonsättning jag älskade. De flesta
af dessa höra dock numera till minnets
värld.
Men det skulle nästan kunna sägas,
att Wennerberg i denna art af äkta
lyrik nådde höjdpunkten med sina
allvarliga trior eller serenadtrior, såsom vi
kal-ade dem. Åtminstone fyllde de oss, då
vi sjöngo dem, med en alldeles säregen,
Fot. H, Osti, Uppsala.
GUNNAR WENNERBERG. I BÖRJAN AF 18s0-TALET.
sällspord njutning, bestående i en
känsla af att vi likasom själfva
improviserade dem under utförandet — så
lefvande och obeskrifligt träffande
uttryckte de just hvad vi själfva kände och
upplefde. Ingen svensk skald har i det
hänseendet så helt och hållet varit
ungdomsskalden, studentskalden både i lust
och nöd, eller åtminstone den sjungande,
i toner svärmade ynglingaskarans skald
som Gunnar Wennerberg. Jag kan
ännu på gamla dagar känna, hvad jag
kände på 1850-talet, då jag med förste
tenoren, Jonas Widén, den oupphunne
rösttjusaren, och någon af de goda
basar ’vi då hade fick stämma upp
någon af dessa favoritsånger. Och det
behöfdes en sådan tenor som den nyss
nämnde, ty ett par af dessa trior gingo
upp till höga c, som Widén tog med
den skäraste bröströst utan minsta
ansträngning. Så var förhållandet med
den första af dem, som föll i våra
händer: »O, säg mig, hvar är du, som jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
