Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett möte. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
JANE GERNANDT-CI.AINE.
I början af femtiotalet var det lilla
Landevennec ett mycket fattigt fiskläge,
som nästan uteslutande lefde af den
större eller mindre tillgången på gäddsnipor.
De spridda kojorna lågo vid hafvet, och
huset på heden såg kanske mer
vårds-lösadt ut än nu, ty sedan den vackra
Roxane d’Amblimont, som äktat en
sjöofficer och bodde i Brest, ärft det
efter sin farfar, lät hon byggnaden
förfalla, bäst den gitte, tills det helt
oväntadt föll henne in att slå sig ned under
dess tak. Hennes man, som var
kommendör, befann sig ute på långtur, och
som han icke var utan erfarenhet af det
smygande onda man kallar svartsjuka,
hade han bedt sin mor skydda Roxane
mot alla frestelser, hvilket utan tvifvel
var en vacker tanke, men mindre
lycklig i sina verkningar. Den unga
kvinnan trifdes icke rätt väl i det ärevördiga
hotel d’Amblimont, där hennes
svärmor förde spiran, och fast hon tycktes
vara idel eftergifvenhet emot den
vördnadsvärda dam, som helst skulle
behållit henne i sin omedelbara närhet, satt
hon en vacker dag i sin farfars gamla
näste, fullkomligt fri från hvarje slags
bevakning.
Bostaden var visserligen bristfällig,
men det roade henne att se på
släktporträtten och undersöka en kista full med
kläder, som tillhört hennes farmors mor.
Ibland kunde hon klä sig i kostymer
från rococotiden och pudra sitt hår, men
hon talade aldrig om dessa
barnsligheter, när hon skref till sin svärmor, ty
oaktadt sin höga ålder hade denna
person en förvånansvärdt liflig fantasi och
skulle förmodligen inbillat sig se en herde
bakom hvar buske, hvilken endast
väntade på tillfälle att falla till herdinnans
fötter.
Beundrare hade aldrig fattats den
vackra Mme d’Amblimont, men fullt så
uppmärksammad som hennes svärmor
trodde, hade hon icke varit — ens i
Brest. I Landevennec var faran mindre,
men kommendörens mor dolde icke, att
hon fann det mindre välbetänkt af en
ung kvinna att vara ensam i huset på
heden, där det skulle ske besynnerliga
ting, och Roxane skref efter en
sällskapsdam, som vistades hos en grandtant till
henne och som kunde berömma sig af
att på långt håll vara i släkt med familjen
Monségur.
Det var en äldre eller åtminstone
icke längre ung flicka, hvars största
förtjänst bestod däri, att ingen haft en
tanke på, att det skulle vara något att
anmärka om hennes vandel, ty några
sällskapstalanger ägde hon icke, och
hennes uppfostran hade varit det mest
förvända man kunde föreställa sig. Den gamle
Anatole La Borde, som öfversatt Eneiden
och som dog blind, var hennes far, och då
hans syn begynte försvagas, läste hon
Virgilius högt för honom. Ehuru endast en
flicka, var hon så bevandrad i latinet som
trots någon präst, och efter hvad man
påstod, skulle hon också vara väl
förfaren i grekiska, ty läshufvud saknade hon
icke, hur illa det för öfrigt kunde vara
ställdt för henne. Fadern dog utfattig,
och efter hans bortgång var det släkten
som fick taga sig af henne, men man
hade svårt att försona sig med det
löjliga hos en lärd i stubb, och ägarinnan
till huset på heden ryckte på axlarne,
när hon såg en hop gamla luntor, dem
Cathérine La Borde väl ej ens om det
gällt hennes lif skulle velat skiljas ifrån,
ty de hade tillhört den aflidne, hvars
minne hon omfattade med den
ömmaste dotterliga hängifvenhet. Han
hade utgjort hela hennes värld nästan
ända ifrån hennes tidigaste barndom,
fast hon nog ägde en svag hågkomst
af någonting ljust och vackert, som
kunde taga henne i famn och kalla
henne Catharina på ett mildt och främ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
